Kampi ya Motos Barns Blogg

Kenyansk byråkrati

2012-02-02T17:56:00.000+01:00

Hej,

Då är det dags att skriva första inlägget efter ”hemkomsten” efter min resa. Att komma tillbaka till Phyllis var mycket roligt och man kom snabbt in i sakerna igen. Det har inte hänt något speciellt i veckan som gick förutom att det var dags att tömma godislagret. Det gjordes genom att det anordnades en filmkväll med tillhörande godis, popcorn och saft. Filmen blev en Harry Potter film som Linns pappa så vänligt hade tagit med till barnhemmet bland mycket annat.

Något jag tänkt skriva om denna gången är vad som hänt med barnen som gått ut Primary school som ska gå vidare till Highschool. Barnen går i primary school i åtta år, 1-8. Denna skola är på området och heter som många redan vet Phyllis Memorial Academy. I åttan skriver alla barnen ett stort nationellt prov i fem ämnen b.la. engelska och kiswahili. Detta provet rättas sen nationellt och den 28 december kommer resultaten ut. 500 är maxpoäng vilket skulle innebära 100% rätt i alla ämnen.

Barnen på Phyllis presterar bättre år för år och så även 2011. Men denna gång var det bara 2 av 18 elever som fick resultat i Kiswahili. Detta pga att barnen eller någon annan påståtts fuskat med proven. Alla skolor har vid skrivandet av proven en person från skolverket och en polis som ser till att går rätt till. Trots att dessa personer inte har något att rapotera står anklagan om fusk fast. Detta har försökts överklagas hos en myndighetsperson i Kampi ya Moto och även i Nairobi. Dessa försök har dock varit fruktlösa. Allt detta är väldigt frustrerande speciellt med tanke på att inga bevis finns på att fusk förekommit. Då man inte kan gå vidare till high school utan betyg i Kiswahili måste 16 av 18 elever gå om 8:an vilket måste kännas extremt frustrerande. Av de som gick ut 8:an är sex Phyllisbarn där Simanza är den enda elev som fick alla resultat. Hon har nu börjat highschool medan de andra fått gå om 8:an.

Kram

André

Senaste från veckan som gått

2012-01-23T06:47:00.000+01:00

Hej hej!

Ännu en vecka har svichat förbi. Det märks att skolan har satt igång för de pluggas flitigt på kvällarna och idag har många av dem suttigt hela dagen och gjort exams.

Jag har så svårt att förstå mig på tiden här för ena stunden när barnen är i skolan kryper den fram och i nästa stund när de kommer hem så vet jag inte var timmrna tar vägen. Tur att här finns en underbar personal och att de som har gått ut primary är hemma i väntan på att bli antagna till high school. Jag måste säga att de är mycket flitiga och gör det flesta dagliga sysslorna här. Så igår bestämde jag mig för att ta ut dem på en liten belöningsrunda för att de har varit så duktiga både i skolan och hemma. Vi besökte en ny pool som sammy tipsade om och sedan avslutades dagen på Gilanis, en resturantkedja. Jag har banne mig aldrig sett någon äta så mycket som tjejerna i detta sällskap.

Denna vecka har jag varit den enda svensktalande varelse här då André har tagit en tripp till Kilimanjaro och jag önskar han lycka till och jag hoppas att han vinkar till oss från Kilimanjaros topp.

I övrigt så hade vi ett Café i söndags. Det bakades så det stod härliga till. Efter runt 40 begåvade bagare hade gjort sitt jobb lyckades vi skapa ett urval bestående 4 olika sorters kakor (chokladbollar, kokostoppar, sockerkaka och en peanut-chocolate cake).

Ha det bra och ses om en vecka.

Kram Linn!

Dagens meny

2012-01-12T21:34:00.000+01:00

God dagens!

Hoppas allt är bra.

Att inte veta vad man ska laga till middag är hos många ett stort vardagsproblem. Därför tänkte vi ge er några Kenyanska mattips. Så luta er tillbaka och njut för här presenteras veckans matsedel.

Frukost, dagens viktigaste måltid sägs det. Klockan 06.30 serveras en liten bulle och en kopp chai. Chai är te med mjölk och MYCKET socker.

Vid elva snåret serveras det en kopp varm uji. Uji är en slags gröt i flytande form.

13.00 Lunchtime! Dags för lite githeri. Det är en härlig sammansättning av huvudsaklingen böner och majs, smaksatt med lite salt och lök. Men ibland festar kocken Maurices till det och häller i lite ris.

19.00 kvällsmat! På kvällen serveras det ugali med suskumawiki. Ugali är en blandning av majsmjöl och vatten. Det påminner lite om trolldeg, fast ändå inte. Suskumawiki är en grönsak som varenda kenyan envisas med att odla i sin trädgård. Sukumawiki betyder "förlänga veckan". Det är en högt växande kålsort. Det enda problemet för oss svennar är att denna måltid äts med händerna. Då vi svenskar inte tycker om att bli kladdiga om fingrarna och lider av bakterieskräck så är vi de enda som får äta med sked.

Här är det aldrig något problem med valet av mat eftersom det äts varje dag förutom på lördagarna då det serveras en liten köttbit utöver det vanliga.

I övrigt har veckan som gått inte innehållit några speciella aktiviteter. Samtidigt som barnhemmet har tömts på highschool barn så fylls det på med nya i form av borders. Det kommer nya borders i stort sett varje dag med sina madrasser och lådor inehållandes allt från tvål till pennskrin.

Gästhuset har blivit en invånare mindre då Jacinta nu har lämnat Phyllis för att åka den långa vägen tillbaka till kalla Sverige.

Ha det bra!

Kram
Aunt Linn och uncle André

Besök i Nairobi, bad på Kabarak och nyår!

2012-01-03T19:17:00.000+01:00

Hej,

Veckan som gått har i stor del gått åt till att bada med barnen i Kabarak. För er som inte läser bloggen så ofta är Kabarak ett samhälle som ligger i närheten av Phyllis. Kabarak är ett stort universitets-/skolområde som drivs av Kenyas tidigare president. Området är som en liten stad i sig själv med bl.a. bank, kyrka, sjukhus och pool. Tre grupper blev det och alla barn fick gå utom de allra minsta. Det tar sin tid att gå dit. Lite beroende på vilken grupp det var tog det mellan 45 minuter och en timme. Efter simningen blev det picknick med saft och bullar. Hela utflykten avslutades med basket eller fotboll.

Veckan innehöll även ett besök till flygplatsen i Nairobi, Jomo Kenyatta. Med på resan följde tio barn som alla var ivriga att besöka flygplatsen. Resan var nog störst för Sammy då hans stora dröm är att bli pilot och vem vet kanske kommer jag prata med honom när han flyger över Sverige. Vi blev runtvisade på flygplatsen av Freddy, en av lärare Sammys vänner. Höjdpunkten inträffade i början av touren då säkerhetskontrollen skulle passeras. Då jag själv haft förmånen att resa så mycket har man glömt hur spännande allting kan vara. Touren inne på området varade i ungefär en timme. Vi fick se det mesta och fick stå ute på en platform och titta på flygplanen och hann även med några landningar och starter. Barnen tyckte resan var riktigt bra men för mig blev det en besvikelse då möjligheten att besöka flygledarna uteblev.

Igår var målning av killarnas dorm på schemat. Tanken är att dormen ska få lite mer personlighet i form av måliningar på väggarna. Innan detta projekt kan inledas behöver dormen fräschas upp. Främst killarnas då tjejernas dorm målades förra året. Målningen flöt på bra med många barn deltagande ända tills det kom till rengörandet efteråt, mycket konstigt... Så nu får vi se vad framtiden kommer innehålla kanske kan någon lokal förmåga från Kampi Ya Moto måla något på väggarna eller blir det rent av vår egen John Maina som står för konsten.

Kram

André

Tjenixen!

Förutom alla dessa trevliga upplevelser som André har skrivit om så har vi fått uppleva ett årskifte á la Kenya. Det kenyanska nyårsfirandet består av kyrka, kyrka och lite mer kyrka. Vi fick besök av en kyrklig ungdomsgrupp, grannar och gamla vänner, så vi blev riktigt många. Kvällen bjöd på god mat, mycket sång och dans. Dansmusiken var en mycket intressant mix mellan gospel och partymusik från deras sedvanliga skiva som vi nu har lyssnat på sen jag kom hit. När mörkret kom och hälsade på tändes en brasa som brann hela natten lång. Det var en mycket mysig natt bestående av gemenskap och glädje. De ända som inte uppskattade nyårsafton lika mycket var de stackars getter som fick sätta livet till. Jag är otroligt glad över att fått ta del av detta så tack alla på Phyllis.

Det låter som denna vecka har varit tipptopp men tyvärr är så inte fallet för lovet är slut. Det betyder att alla highschool eleverna kommer att lämna oss och att det kommer att bli tomt på dagarna då barnen är i skolan. Åh, andra sidan så kommer vi ha nog att göra då det under kommande vecka kommer att droppa in en hel del borders. För att säga hejdå till highschool-kidzen tog vi ut dem på en liten picknick. Där bjöds det på godsaker som pastasallad och chokladbollar som de själv hade gjort.

Ha det gött!

kram

Linn

Jul på Phyllis!

2011-12-26T19:22:00.000+01:00

Hej!

Ännu en vecka har passerat på Phyllis men inte vilken vecka som helst. Julen har kommit och passerat innehållande massa besök, glada ansikten och mat har lagats för ett helt kompani. Men innan julfirandet tog fart gick fotbollsturneringen in i sin sista vecka med tre matcher. De vita kämpade tappert och efter att ha haft kniven mot strupen vann de sina två sista matcher med 3-0 som innebar en plats i finalen. Sluttabellen blev dock väldigt jämn där alla lagen slutade på 8 poäng och målskillnaden fick fälla avgörandet. Väl i finalen stod det röda laget för motståndet. Efter två raka vinster fick det vita laget se sig besegrade med 1-0 mot det välspelande röda laget innehållande självaste Linn.

Veckan började med julklappshopping i Nakuru, där 40 kepsar blev köpta av en mycket lycklig gatuförsäljare, bikers till de minsta tjejerna, kakor och klubbor till besökande barn. De äldre flickorna fick smycken från Sverige.

I torsdags fick vi uppleva ännu en stor samling i matsalen då Sabine och Thord, Sabines äkta make, anlände till barnhemmet. Det var många kära återseenden och lokalen fylldes åter med sång och glada ansikten.

På julafton var hela Phyllis igång med förberedelserna inför juldagen. Varenda vrå skulle städas, kläder tvättas, får och getter slaktas och maten förberedas.

Äntligen den 25 december! Det är en dag att minnas med god mat, många trevliga gäster och mycket förväntan för tänk om father Christmas kommer och hälsar på, vilket han gjorde. Vi måste säga att han var mycket imponerande då han både talade svenska, engelska och kiswahili. Vi har aldrig sett barnen och personalen så tjusiga.

Det trevliga med att fira jul i Kenya är att vi har fått fira dagarna tre, då Kenyanerna även firar the boxing day med besök och god mat.

Kram

Linn och André

Julmiddag på Phyllis

Julklappsutdelning

Nationaldags- och luciafirande!

2011-12-19T18:58:00.000+01:00

Hej,

Då har ännu en vecka gått med massor av aktiviteter. Vi, André och Linn, har funnit att det är lättare att skriva tillsammans.

Vi måste säga denna vecka har varit mycket kulturell då vi har firat lucia, med både luciatåg och lussebullsbak, Kenyas självständighetsdag. Måndagen inleddes med att fira Kenyas självständighetsdag, Jamborhee. Det var inte så speciellt i ärlighetens namn men maten var annorlunda denna dag som togs emot med glädje av oss. Chapati, kött och ris stod på menyn. Under dagen kom det och gick folk i strid ström, den personen som gjorde störst intryck på oss var en man vid namn Leonard. Det blev en lång pratstund med denna nu pensinonerade lärare som upplevt Kenyas många förändringar från koloniseringen till nuvarande president.

Luciatåget blev riktigt stort då vi fick sällskap av volontärerna som är hos Wendo och Shaaes (grannar). Så vi hade en lucia, tre tärnor, två stjärngossar och en tomte. Det var ett välplanerat tåg med 6-7 sånger som togs emot väl. Vi har aldrig hört dem som så tysta. Auntie Ruth hade sagt något till dem på Swahili innan vi började och inte utan man undrar vad hon sa. Efter tåget blev det pepparkakor som Linn hade haft med. Hälften blev dekorerade med glasyr som de yngsta hjälpte oss att dekorera. Även här var de duktiga dock försvann en och annan pepparkaka, undrar var dem tog vägen? Vi hade tänkt att även ha lussebullar till tåget men vi hade lussebullsbak på söndagen och vi vågade inte spara dem till onsdagen, tåget blev en dag försenat pga logistiska skäl. Så dessa mumsades det på redan på måndagen under Jamborheedagen.

Veckans höjdpunkt var dock när Jacinta kom till Phyllis i torsdags. En bit in på eftermiddagen märkte man att något var på gång då alla samlades i matsalen och en tystnad som slog allt vi tidigare varit med om. Till slut kom då Jacinta i bilen med manager Sammy, lärare Sammy. Hon välkomnades med sånger, vackra ord och atmosfären sprudlade av glädje. Båda blev väldigt tagna av stämningen och det var inte utan att en och annan tår rullade ner för kinden. Efter att Jacinta har kommit är barnhemmet inte sig likt. Jacinta tog ett varv runt området och har redan sett en hel del saker hon vill ha vidgjort. Det Jacinta säger är lag. Allt fixas omedelbart, en sådan sak är stängslet uppe vid skolan.

Igår var vi med fyra stycken av de äldre barnen i Kampi Ya Moto. Där gick vi på deras marknad och hälsade på Leonards bageri. Där visade han stolt sin nuvarande syssla som pensionär. Han visade sina maskiner som bestod i en stor mixer och två ungnar. Denna dagen var elen frånvarande så hans anställda hade blivit lediga då maskinerna var beroende av el. Efter rundvisningen fick vi smaka “queenscake”, de smakade som svensk muffins fast lite torrare.

Vad det gäller fotbollsturneringen så väntar vi spänt på vilka som kommer kämpa i finalen på fredag. Blir det rött, blått eller kanske rent utav vitt som tar hem spelet.

Ha det bra och god jul på er!

André och Linn

Många var det som gjorde lussekatter.

Vårt fina tåg minutrarna före framträdandet.

På bageriet med Leonard och Sammy

Intryck fran Linns forsta vecka pa Phyllis

2011-12-11T10:18:00.002+01:00

Hejsan svejsan!

Nu är det äntligen min tur att skriva på bloggen vilket käns lite pirrigt och overkligt.Nu har min första vecka på Phyllis gått och det är helt otroligt hur snabbt man anpassar sig till sin omgivning och det känns som om jag har varit här mycket längre. Det har varit många nya intryck och sakta men säkert lär man sig hur den kenyanska vardagen rullar på.

Jag hade turen för första gången sätta mina fötter på phylliansk mark när barnen hade lov vilket gör det lättare att lära känna dem, mer tid till aktiviteter och annat kul. Som gårdagens fashion show som var mycket uppskattad. Flickorna spenderade flera timmar på att göra sig fina inför kvällen, vilket de lyckades mycket bra med. Jag måste säga att de flickorna som deltog var riktiga naturbegåvningar. Det hela slutade dock i att näst intill alla barnen gick fram och tillbaks på vår ”catwalkscen”.

Tillsist men inte minst vill jag nämna att jag har fått upp ögnen innebörden av ordet rättvisa och hur svårt det är att försöka uppnå total rättvisa.

Ha det bra!!!

Kram

Linn

Fotbollsturnering

2011-12-11T10:17:00.001+01:00

Hej,

Då har ännu en vecka gått. Måste säga att tiden går snabbt och man kommer snabbt in i rutinerna. Tvätta förhand, duscha stående i en balja hällandes vatten över sig med ett glas. Allt detta som känns annorlunda för mig är vardag för barnen här. De är duktiga på att sköta sina egna bestyr. Varje dag ser man någon som tvättar kläder och det hänger ständigt kläder på tork. Att det är lov gör att High School barnen gör många sysslor som jag hört att volontärer hjälper till med annars. Diska, skära grönsaker, fixa i landen, "klippa" gräs är några av aktiviteterna.

Förra lördagen pratade jag med Sammy, en av de äldre barnen, att vi borde ha en fotbollsturnering. De nappade snabbt och folk skrev upp sig på listor och tre lag gjordes. Jag sa att de själva kunde bestämma spelschemat, vilket kanske var dumt. De kom tillbaka med ett spelschema bestående av två matcher per dag ända fram till 30 december. Det skulle resultera i 20 matcher per lag, lite väl mycket kanske. Turneringen drogs igång och de tre lagen är de vita, röda och de blåa. Jag spelar i de vita och vår första match spelade vi mot blå och jag lyckades faktiskt passa till ett mål och göra ett. Släppte dock in två mål när jag var målvakt så det jämnade ut sig. Matchen slutade 3-3. Jag har kommit fram till att jag är allt annat än bra på fotboll men det är kul iallafall. Efter två speldagar kom vi dock fram till att spelschemat var för tufft och det blev kraftigt reducerat och det slutar med 6 matcher per lag och sen en final om jag minns rätt.

I veckan kom Veronica och hälsade på. Hon har tidigare bott på barnhemmet men bor nu i Nakuru och går på College. Hon går en Hotell, kock och turismutbildning. Det är så kul att träffa henne och se hur stolt hon är. Vi åkte in i Nakuru i torsdags för att köpa saker till fashionshowen som gick av stapeln igår, kommer mer om denna från Linn. Väl i Nakuru visade Veronica stolt upp sin skola och berättade om sin utbildning. Vi hade med oss tre barn med oss när vi blev visades runt av Veronica. Hon presenterade hela tiden barnen som sina systrar, det var så fint att höra. Ingen tvekan i rösten där inte, de är en stor familj på barnhemmet.

Kram
André

Obama och Joel

Sarah och Joseph

Datorlektioner

2011-12-04T18:05:00.000+01:00

Denna vecka inleddes med datalektioner och managern Sammy hade delat in barnen i fyra grupper. De äldsta som har använt data tidigare är en grupp. De andra tre grupperna bestod av de barn som ska börja 8:an eller Form 1 (första året på gymnasiet). Måndagen inleddes med att jag tänkte jag skulle lära dem lite om grunderna i data men måste säga att det gick sådär bra. Många av dem har aldrig använt en dator utan verkar mest ha suttit bakom och tittat när de äldre ”datavana” barnen använt facebook. Det verkar för övrigt vara det ända de är intresserade av, att använda facebook samt att se filmer och lyssna på musik. Så tisdagen gick jag in med nytt mod och bestämde mig för att fokusera på Word. Det gick bättre och kändes mer struktuerat. Onsdagen gick vi vidare till Excel, torsdag och fredag gick ut på att skriva av texter från tidningar för att öva på att skriva. Att ha lektioner varje vardag 3x2 timmar känns lite mycket så det kommer bli mindre nästa vecka.

Annars en kul grej som hände i veckan var att gungställningen som Ulla och Anne-Marie inhandlat ställdes på plats. Det har blivit en populär aktivitet och det spenderas mycket tid där. Det räknas så att alla får gunga lika mycket, de räknar till 50 sen bytar de.

Igår anlände vad jag trodde var borren men det verkar som det är en maskin som ska ta bort rören från den tidigare borrningen. Sen är det tänkt att borren ska komma så de kan borra djupare. Pratade en del med Sammy idag om det. Han sa att de skulle komma igen idag men att "this is Africa" (det är Afrika) och det blir kanske inte så. Säger någon imorgon kan det bli nästa år som han uttryckte det. Fick även berättat för mig att även om brunnen kommer på plats kommer regnvattnet att användas en hel del då brunnvatten generellt i Kenya är salt och inte lämpligt till te, dricksvatten och liknande. Det ska istället användas till att laga de rätter som kokar under längre tid. För övrigt regnar det väldigt mycket just nu så vi har ingen brist på vatten.

Idag har varit en händelserik dag. Det började med att jag och Sammy åkte in till Nakuru där jag handlade målarfärg för att måla om killarnas och tjejarnas dorm. Detta ska vi börja med på måndag. Har även sett till så att anmälan är igång till en ny säsong av fotboll. Det kommer förmodligen bli som tidigare en serie med tre lag och ett i nuläget okänt antal matcher. Även jag ska vara med, ska bli spännande då min fotbollsförmåga är klart lägre än min supporterförmåga. Det är tänkt att turneringen inledds på tisdag. Sen sist men inte minst anlände Linn till barnhemmet idag. Så jag har guidat runt henne lite men min enorma erfarenhet från två veckor på barnhemmet.

Kram

André

Sista inlägget från Elin och Nessica

2011-12-02T16:23:00.000+01:00

Nu är vi tillbaka i Sverige, åtminstone fysiskt sett. Tankarna är desto mer svävande och det tar nog ett par dar innan de har landat.

Sista veckan gick som väntat väldigt fort, och vi sysselsatte oss med lite olika saker. Nessica hade till exempel datalektioner med High School-studenterna, där hon visade dem hur man använder sökmotorerna på bästa sätt, hur man söker stipendium, hur man hittar olika universitet och så vidare. Elin spelade fotboll, pusslade och lekte lekar med de yngre barnen, tillsammans med André som är ny volontär. Vi var även med på skolavslutningen på onsdagen, där rektorn och lärare höll tal. Eftersom det var vår sista vecka fick även vi gå fram och tacka för vår tid på Phyllis.

På torsdagen for vi och två av High School-studenterna in till Nakuru för att handla saker till det disco vi bestämt oss för att ha på fredagen. På vägen dit slog vi nytt personligt matatu-rekord; om vi räknade rätt var vi 25 stycken inklämda i minibussen, ja, och så ett par som hängde utanför. Vi kommer sakna att åka matatu, det är ett som är säkert.

Fredagen kom och vi började förbereda för kvällens festligheter. När Ugalin var uppäten och det väl var dags för disco dukade vi fram popcorn, ostkrokar, saft och godis. Sedan, när alla barn fått både saft och godis och discot kunde börja på riktigt, då dog plötsligt musiken och det blev kolsvart... Elen var försvunnen. Snacka om antiklimax! Jag tror att den försvann runt sju, och inte förrän vid nio kom den tillbaka. Tiden där emellan körde vi lite limbo med ett kvastskaft till hjälp, men det blir liksom inte samma sak utan musik, så det kändes väldigt trist att det blev som det blev. Nåväl, vid nio var strömmen som sagt tillbaka, och då blev det dans till efter tio nån gång. Så, om man räknar bort strömlösheten så blev det en lyckad kväll och en bra avslutning på vår vistelse.

Morgonen efter var det dags att ta avsked av Phyllis, det kändes givetvis tråkigt men det kändes samtidigt mer som ”på återseende” än ”hej då”.

Så, tack för oss och tack till Phyllis för att vi fick bli en del av er vardag för en tid!

Elin och Nessica

Datorlektion

Skolavslutning

Akrobatik!

Hejdå

Välkommen Linn som anländer till Phyllis på lördag!

2011-11-30T20:21:00.000+01:00

God dagens!

Jag heter Linn och snart kommer jag att för första gången sätta mina fötter på afrikansk mark. Min resa började i ett klassrum då jag satt vid skolbänken och tittade ut på min gråa värld och drömde mig bort till ett fjärran land, kultur och människor. Nu två år senare kommer jag förmodligen göra samma sak förutom att klassrumsfönstret har byts ut mot ett flygplansfönster och mina drömmar förvandlats till förväntningar.

I mitt svenska liv bor jag i Ängelholm och arbetar som timanställd inom handikapp och äldreomsorgen. Om jag har tid över arbetar jag som fritidsledare på Svenska kyrkans öppna verksamhet.

När jag hittade Kampiyamotos-hemsida kände jag ett litet pirr i magen för allt verkade stämma överrens med min personlighet, intressen och det verkade som ett perfekt äventyr. Jag funderar även på att studera till lärare och detta är en mycket bra chans att känna på hur det är att arbeta med en stor grupp barn.

Väl på plats hoppas jag att jag kan göra vardagen lite lättare för både barn och personal. Framförallt göra mitt bästa för att sprida trygghet, glädje och kanske lite tokigheter, vem vet.

Det ända jag är säker på med denna resa är att på fredag åker en Linn och jag tror att hem kommer att komma en helt annan Linn. Det ska bli kul och se vad de är för någon filur.

Ha det fint!

Kram Linn

Andrés intryck från första veckan

2011-11-28T17:23:00.000+01:00

Hej,

Då har min första vecka gått på Phyllis. Jag kom något försenad fram till barnhemmet förra söndagen. Jag hade min mentala bild av hur det skulle se ut från att ha pratat med tidigare volontärer men min bild var kanske inte helt riktig. Tycker området är större än jag föreställt mig med sina sex hus plus skolan som ligger längre upp på området i relation till vägen. När jag kom blev vi fem volontärer på plats men det har snabbt reducerats till en under veckan. Så nu är det bara jag kvar tills nästa volontär gör mig sällskap nästa helg. Även antalet barn har reducerats under veckan. Då skolan slutade i tisdags har alla boarders åkt hem till sina familjer. Det är fortfarande i mina ögon många barn kvar, många namn att lära sig. Det är en av mina svaga sidor att lära sig namn men jag gissar på Joshua eller John så är det kanske stor chans att man har rätt. När jag gick runt på området första dagen presenterade alla sig som jag pratade med men de namnen försvann snabbt, tyvärr.

Det har hänt en hel del under veckan i mina ögon. Skolan slutade i tisdags som sagt vilket har gjort att barnen har mycket mer fritid i väntan på resultaten på proven. Bara hoppas att det gått bra för alla. Det har gjort att det blivit en del fotbollspelande vilket har fått mig att inse att jag gör mig mycket bättre på läktaren. Barnen är väldigt duktiga och vilken energi de har. Annat än vad en normalt stillasittande André innehar. Jag har dock gjort mitt bästa och det är riktigt kul. Får se hur bra man blivit när man åker hem i mars.

Att det är lov i skolan gör även att personalen har en chans att åka hem på lite semester. Kökskocken Maurice är en av dem som åkt hem. Innan han åkte fick jag dock chans att röra till "lite" ugali, det är inte det lättaste. Det vittnar blåsan på min tumme om. För de som eventuellt inte vet består ugali av majsmjöl och vatten. Jag har hunnit med att hjälpa till med ugalin ytterligare tre gånger och det går bättre för var gång även om röken i köket är irreterande för ögonen. Maten var jag nog inte riktigt förberedd på. Jag visste att de åt samma rätter varje dag men trodde kanske inte det skulle smaka som det gjorde. Tror mitt matäventyr sammanfattas bäst av ett av barnens fråga: "Uncle, don't you like food?". Jag är så imponerad av personalens kunskap om barnen. Jag har hjälpt till vid serveringen ett antal gånger och de har järnkoll på hur mycket barnen vill ha.

I helgen märkte jag att det lagades lite annorlunda mat än det som normalt serverades men reflekterade inte så mycket över det tills jag pratade med en av barnen idag. Det är tydligen så att en del av pojkarna har samlats uppe vid skolan för att bli omskurna. Det är tydligen väldigt vanligt i Kenya att det görs i äldre åldrar. Omn jag förstod det rätt är det de som går class 8 som ska göra det. Medans de återhänmtar sig från ingreppet får de annorlunda mat med mycket energi och andra smaker som de normalt inte utsätts för. Idag var det till exempel potatismos med majs och bönor i på menyn.

I fredags hade vi ett disco som Nessica och Elin inhandlat till. Allt gick jättebra med saft-, popcorn-, godisutdelningen tills vi musiken skulle börja. Då blir det kolsvart, strömmen gick. Den kom dock tillbaka senare så det blev lite dans av det hela. De riktigt duktiga och ser ut att ha jätteroligt.

Vad gäller strömmen tror jag verkligen det måste ha underlättat livet på Phyllis. Bara en sådan sak som att jag sitter i gästhuset och skriver detta blogginlägg. De har numera internet på barnhemmet och imorgon, måndag, ska jag börja med datorlektioner för Highschooleleverna och Class 8 eleverna. Så efter jag skrivit detta inlägg ska jag förberedda "lektionerna" inför morgondagen. Känns svårt då jag inte har en aning om var deras nivå ligger. Sammy, barnhemmets manager, har förklarat det som att någras är noll och andras ligger lite högre. Pratade med Joseph, en av highschooleleverna, om datoranvändade. Han var sådär lagom intresserad av att använda datorerna, vilket är lite svårt för mig att förstå som är uppvuxen kring datorer. De som redan använder datorerna verkar det mesta handla om facebook men jag hoppas det kan utveckla sig till lite breddare användade till program som Word, Excel och Powerpoint.

Kram

André

Habari!

2011-11-21T19:50:00.000+01:00

Nu har vi varit här i lite mer än en veckan. Det är svårt att hålla reda på datum och sånt, och klockan kollar man inte på alltför ofta. Man lever mer efter filosofin; nu är det välling, alltså är klockan runt elva, eller nu är det Ugali, alltså är klockan runt sju.

I måndags hade vi biblioteket öppet precis som i fredags, ett bra tillfälle att öva på barnens namn, eftersom de måste bokstavera det ett antal gånger innan en annan lyckas stava rätt. Samtidigt som biblioteket är öppet kan de låna lego, spel, kritor och pussel. Allt funkar väldigt smidigt och det är en mysig stund.

I början av veckan var vi med i skolan litegrann, innan de började med sina exams. Jag (Elin) hamnade i en femteklass och de frågade ut mig om vilka djur vi har i Sverige, om vilka som är farligast och så vidare. Själv passade jag på att öva lite kiswahili. Jag fick också förhöra dem inför deras exams, med frågor inom olika ämnen, och vissa av frågorna kunde jag i ärlighetens namn inte svara på själv. Tur att det fanns facit ;) Barnen här är drivna och målinriktade, de vet att utbildning är nyckeln till precis allt. När vi pratar med dem säger många att de vill bli läkare, piloter och så vidare, och säkerheten i deras röst gör att man inte tvivlar en sekund på att de kommer kämpa stenhårt för att lyckas.

Om dagarna har vi hjälpt till att hacka lök, rensa majs och bönor, bära vatten, det som har behövts göras helt enkelt. Vi har även hoppat en del långhopprep, det är populärt, och så har vi pratat med personal och lärare om den kenyanska kulturen, om fattigdomsfrågor och annat som vi är intresserade av att få deras bild av. De är alla väldigt öppna för diskussion och varje dag lär vi oss otroligt mycket.

Vi måste också nämna något om tvålen de använder här, vi har döpt om den till supertvålen. Den används till att diska, tvätta kläder, till att tvätta håret och som vanlig tvål till händer och kropp. Den fungerar suveränt bra! Varje dag får man bevisat för sig hur effektiva de är här, och hur onödigt komplicerade vi är hemma. Är det verkligen nödvändigt med alla dessa olika flaskor, när en tvål faktiskt ensam kan göra jobbet? Vi som är ”bondflickor” påminns också om hur det var att växa upp på gård, där allt gick att använda till något och inget riktigt gick till spillo. Så fungerar det här med, allting här sköts så effektivt som sagt var.

Igår ordnade Ulla och Anna-Maria en talangshow, den ägde rum i matsalen efter Ugalin. Barnen hade fått anmäla sig dagen innan, så de ropades upp en och en och sedan uppträdde de med dans, sång, eller versläsning. Barnen var duktiga och jag tror att juryn (personalen) hade svårt att välja vinnare.

Just nu har det precis slutat störtregna, och igår vid den här tiden var det strömavbrott så nu är det bäst att avsluta ifall strömmen skulle få för sig att försvinna!

Ha det bra, hälsar Elin och Nessica

Bus på gården!

Lewis, Paul och Nessica

Elin med några av alla små busfrön

Samarbete!

Välkommen André

2011-11-20T18:04:00.000+01:00

Hej,

Jag är nästa person som får glädjen att åka ner på barnhemmet nu på lördag (19/11). Jag heter André och jobbar som flygledare på Sturup. Min resa med Kampi Ya Motos Barn började förra julen när jag sökte på nätet efter organisationer som skickar volontärer. Jag hade min kravbild och den fyllde Kampi Ya Motos Barn mer än väl. För mig var det viktigt att organisationen känns stabil och att man kan se att pengarna gör nytta där de behövs. Efter att det blev bestämt att jag skulle åka till barnhemmet har jag hållit mig aktiv i aktivgruppen. Mötena har varit många och efter bla en loppis avslutades det hela med en fantastisk välgörenhetsfest i lördags. Om jag inte redan ville åka blev jag helt såld efter Sabines fantastiska tal/historia om barnhemmet i lördags. Jag kommer vara på barnhemmet i 3,5 månad. Folk brukar alltid fråga vad man har för förväntningar och jag tycker det är en svår fråga. Jag är iaf spänd på hur det kommer vara. Vad kommer jag tycka om barnen och vad kommer de tycka om mig? Men jag tror min vistelse kommer bli ett minne för livet. Jag ska även försöka fortsätta jobbet med utvecklingen av datoranvändandet. Skype hoppas jag kan bli ett populärt program så faddrar och barnen kan prata med varandra live utan att behöva göra den långa resan ner till barnhemmet.

Kramar

André

Sista bloggen av pantertanterna

2011-11-20T14:35:00.000+01:00

11 veckor har gått sedan den hyrda matatun rullade in på Phyllis memorials barnhem, då två förväntansfulla och något trötta pantertanter klev ut ur bilen.

Ni som har följt oss vet, att det har hänt mycket, först var vi 4 volontärer, Micke och Julie, två unga pärlor som vi och barnen hade mycket roligt tillsammans med. Sist kom dagen då de skulle åka, vi lovade varandra att inte gråta, så grät både vi och barnen.

Men hur är det att vara äldre volontär? Anne-Marie är 65 år och Ulla är 53 år, vi tycker vi är i en mycket trevlig och mogen ålder. Vi har kunnat ge barnen en annan vänskap, trygghet och glädje, ja, kalla det för vad du vill. När Micke och Julie skuttade omkring och spelade boll och busade, som barnen älskade, satt vi och tittade på och sydde, med de barnen som var lite lungare, eller ville ha närhet. Det har varit lättare för barnen att få krypa upp i vår famn, särskilt för de äldre barnen. Det är hur mysigt som helst när 10- åriga pojkar kommer och vill att man ska hålla om dom en stund, eller att få en kram av de som är i 15-18 årsåldern. Den närheten som vi kan ge, är tillåten, för vi är så gamla så barnen skäms inte för det.

Vi har haft mycket bra och rolig relation med personalen. Vilket beundransvärt jobb de alla gör! Oj vad hårt de sliter med allt, men alltid glada och tillmötesgånde. Fantastisk personal som ger barnen kärlek och trygghet, en bra grund att stå på i livet, och det behövs. Som volontär är man ju bara en kort tid med barnen, det är ju personalen som är de viktigaste för barnen.

Visst har det varit svårt att inte knyta mer kontakt med vissa barn. Både Anne-Marie och Ulla har fått en varsin pojke, Anne-Maries pojke är 13 år och Ullas pojke är 10 år. Det som är viktigt när man är nära något barn är, att man håller det men lovar, det vill säja skriva de breven, skicka de korten som man har lovat, för de väntar och längtar efter breven.

Hur blev det då med våra förväntningar? Jo, vi har genomfört allt vad vi tänkte och förväntningarna blev uppfylda, ja det blev mer än vi hade kunnat drömma om. Vi har gett ömhet och vänskap och fått massor igen ,så nu är våra hjärtan fyllda med de undarbara barnen.

Ulla och AnnaMaria

Utbildning i första hjälpen

2011-11-13T20:47:00.000+01:00

Vi vill berätta om våra utbildningar i ”First aid” = Hjärt-lungräddning samt brandskyddsutbildning. Innan vi åkte till Phyllis sydde vi HLR-dockor. Vi besökte ”Myrorna” i Örebro, Ulla sydde en flickdocka och A-M sydde en pojkdocka. Sedan fick vi överblivna ”ansikten” och bröstplattor från KTC på Universitetssjukhuset i Örebro (vi är båda instruktörer i HLR hemma i Örebro). På plats har vi använt brädlappar att ha under bröstplattan samt våra handdukar att fylla ansiktet med. Det fungerar alldeles utmärkt.

Dessutom har vi haft utbildning i hur man hjälper en person vars kläder brinner. Uppfinningsrikedomen är det inget fel på. För att symbolisera brand har vi klistrat en massa orangea plastremsor på en affärskasse. I de flesta hem lagas ju maten fortfarande över öppen eld och bränder är ganska vanliga. Vi hörde ett skräckexempel, där det börjat brinna i olja som upphettats, man försökte släcka genom att hälla på mjölk. Resultatet blev ju att mjölken kokade på kroppen och skadorna blev ännu värre än de behövt bli.

Vi har haft undervisning för personalen, lärarna samt eleverna i klass 7 och 8. Många har prövat på dels HLR, men även hur du lägger en person i ”framstupa sidoläge” vid medvetslöshet samt hur man hjälper en person vars kläder brinner.

Den här veckan har livet på Phyllis varit lite annorlunda än vanligt. Klass 8 har gjort sin eximination. Det är slutprovet innan de slutar grundskolan här. De andra klasserna har haft ledigt från skolan och inackorderingseleverna har rest till sina hemorter så det blev nästan bara hälften av barnen hemma drygt 50 stycken samt klass 8 = 18 elever.

De andra eleverna har haft ledigt så klass 8 skulle ha tyst och lugnt runt sig vid examinationen. Många föräldrar deltog 4 november i en högtid med sång, dans och bön angående att allt skulle lyckas bra för barnen. Det var jättefint i biblioteket med vita dukar och blommor.

Under veckan har vi bl.a. tittat på film om ”Pippi långstrump” till både barnens och de vuxnas förtjusning. Vi har även delat ut kort till varje barn där de får skriva ”julkort” eller brev till sina ”special friends” hemma i Sverige. Vi tar med breven hem och vidareförmedlar till fadderansvarig.

Nu har det även anlänt 2 studenter, Elin och Nessica som ska göra studie här 2½ vecka, så vi har visat dem runt och berättat, varit i Nakuru, åkt matatu osv.

Nu bor vi 4 st i gästhuset igen och det är jätteroligt.

Ha det så bra hemma i Sverige, nu börjar väl julstressen hemma, den känner vi dock inte av alls här. Det är varmt och skönt, det är svårt att tänka sig att det är bara ca 1½ månad kvar på året.

Hälsningar Ulla och AnnaMaria

Ett första intryck

2011-11-13T20:41:00.000+01:00

Det är bara ett par dagar sedan vi kom fram till Phyllis, men det känns redan som att den kenyanska livsstilen smittat av sig på oss. Det finns ett lugn och en harmoni på barnhemmet och i livet här som vi önskar att man kunde ta med sig till Sverige!

Så hur har de första dagarna varit? När vi kom fram välkomnades vi av Maurice som jobbar i köket, vi presenterade oss för personalen, och sedan visades vi runt av Ulla och AnnaMaria som är volontärer här sedan tidigare. Vi har under våra första dagar hjälp till att servera mat, hackat grönsaker på morgnarna, vi har byggt lego med barnen och haft biblioteket öppet. Barnen är nyfikna på vilka vi är, och tar mer och mer kontakt.

Igår hade barnen ”church” med Gidraf som ledare, de sjöng så taket höll på att lyfta och det var svårt att inte ryckas med i dansandet. På slutet fick vi presentera oss och berätta om vilka vi är och varför vi är här, och att det är lite skillnad mellan oss och ”vanliga” volontärer eftersom vi går i skolan samtidigt som vi är här, och inte heller kommer vara här lika länge som volontärer brukar vara.

Eftersom vi är blivande socialarbetare och här för att göra ett projekt genom skolan har vi haft mycket kontakt med just Gidraf, som är socialarbetare och jobbar med barnhemsbarnen. Vi har överöst honom med frågor om hur det är att vara socialarbetare här och vilka arbetsuppgifter han har. Han har varit fantastiskt tillmötesgående och gett oss massvis med intressanta svar.

Vi återkommer snart och berättar mer om hur livet är här, så länge nöjer vi oss med att säga att Phyllis är ett väldigt bra ställe där vi kommer att trivas, troligtvis för bra med tanke på den lilla tid vi är här…

Elin och Nessica

John och Caren

John Kamau

Tillökning i gästhuset

2011-11-08T17:44:00.000+01:00

Hej!

Elin och Nessica heter vi, Elin kommer från Horndal i södra Dalarna och Nessica kommer från Östersund. Vi läser internationellt socialt arbete vid högskolan i Gävle, där vi precis har påbörjat en field study-kurs. Vi är båda intresserade av internationella frågor och solidariskt arbete, och därför är vi mycket glada och tacksamma över att kunna ha våra tre veckor praktik på Phyllis Memorial Children´s Home. Under vår vistelse ska vi göra en research kopplad till internationellt socialt arbete, samtidigt som vi kommer att vara delaktiga i livet på barnhemmet så mycket vi bara kan. När vi kommit tillbaka till Sverige kommer vi att anordna en temadag på högskolan där vi berättar om vår tid på Phyllis memorial och om möjligheterna till fadderskap och så vidare, för att sprida våra erfarenheter och uppmärksamma barnhemmet och deras verksamhet.

Vi kommer ner till Kenya den 10:e november, och vi ser fram emot att träffa barn och personal på Phyllis, för vad som kommer att bli tre oförglömliga veckor.

Väl mött!

Elin och Nessic

Pärlor

2011-11-06T19:20:00.000+01:00

Hej från Phyllis!

Nu firar vi pantertanter två månader här, vi kom den 7 september, tiden har verkligen gått fort. När vi kom trodde vi att vi aldrig skulle lära oss att se skillnaden på barnen och ännu mindre lära oss namnen. Men där hade vi fel, tack och lov för det.

Vi har den senaste tiden bjudit in grupper om 10 barn/tillfälle till gästhuset som vi bor i. Det är så, att barnen aldrig är i gästhuset annars, en inbjudan dit är något alldeles extra. Få det att fungera med 105 barn i olika grupper blev extra arbete för oss, för rättvist ska det vara, men det fungerar väl som tur är.

När vi hade de 4 småbarnen var det lek på hög nivå, vi var lejon och kröp på golvet med barnen på ryggen. Bus i 2 timmar med saft och kakor, så vi var helt slut, men det var inte barnen. De små försöker att få komma fler gånger, de frågar dagligen efter lek i gästhuset, så nog hade vi roligt.

De små skolbarnen har vi gjort pärlplattor med. Det har ju gått att genomföra, eftersom vi har ett elekriskt strykjärn nu. När de kommer så pratas det och skrattas, sedan när dom får sitta i soffor och pärla är det aldeles tyst. Vi har frågat varför? Det är så roligt så man kan inte prata, men det tas igen när saften och de 3 kexen kommer fram. Vi stryker plattorna och delar ut dem sedan till var och en, det är stor beundran bland de andra barnen när de ser plattorna.

De större barnen får göra halsband eller armband med små pärlor, oj vad fingerfärdiga de är och det är fantastiskt så vackra saker det blir. Vi har kallat besöken i gästhuset för kvalitetstid, det har det verkligen varit.

Den andra aktiviteten vi har gjort är att alla (utom de 4 små) får gå till poolen och bada. Det kanske låter som en lätt uppgift men de är 100 barn samt promenad fram och åter på ca 5 km/sträcka. Det är så att de byter och byter med varandra, oftast minuten före vi ska gå, så listorna med alla namnen kan vara svåra att reda ut.

Nu har vi bara 11 av de mindre barnen kvar och dem känner vi, så nu väntar vi alla på den stora baddagen. Vi hoppas på bra väder så vi kan gå onsdag 9 november.

I lördags kväll kom Billy, en svensk kille som är volontär hos grannen Wendo. Billy och Wendos söner är fantastiska på att sjunga och Billy boy spelar gitarr, så det var sång från ”Billy boygruppen” och barnen sjöng för dem. Det kan vi säga var mycket lyckat. Vi bjöd på saft och kex och 3 karameller var, det kanske låter lite, men för de här barnen är det mycket.

Nu kanske ni förstår att tiden går fort för oss, mellan alla grupperna så är vi med barnen, leker, pratar, syr och stickar med dem.

Visst är det svårt att förstå att det är den 7 november när det är så varmt och skönt i skuggan där vi sitter med barnen.

Hej då från Anna-Maria och Ulla

Besök på Phyllis

2011-11-01T18:30:00.000+01:00

Den här veckan har vi haft storfrämmande på Phyllis. Torsdag 27 oktober kom 4 st lärarstuderande tillsammans med sin lektor från Karlstad Universitet, guide och chaufför på besök. De var väldigt intresserade och frågade en hel del om barnhemmet mm. Vi berättade att det bor 104 barn på barnhemmet, visade köket, biblioteket, skolan (vi var inne både i småskolan och i klass 5) mm. De hade tidigare besökt barnhem i närheten av Nairobi och berättade om olikheter, bl.a. hade barnen med sig mat till den skolan och åt matsäcken ute i ”det gröna”.

Vi berättade om badutflykterna till Kabarak (se tidigare blogginlägg), våra biblioteksöppettider och hur det fungerar. Vi har ”bibblan” öppen måndag, onsdag och fredag 17.30-18.30 och barnen är väldigt flitiga att låna böcker. Barnen står på kö och varje barn har sitt eget bibliotekskort. Regeln är den att man bara får låna en bok per kväll (men om ingen står på kö kan man få låna om). Vi skriver upp namn på boklånaren, titeln på boken, datum och signatur. När boken kommer tillbaka ”bockar” vi av. Det fungerar jättebra. Det som kan vara lite svårt ibland är att vi oftast har ett barn på varje sida av oss som sitter och läser, samt ofta ett även i knä. Det gör att handstilen i blocket varierar.

Besökarna blev även väldigt intresserade av vår vattenförsörjning. Dels sparar vi ju allt regnvatten som samlas i jättestora tankar från taken. Rent dricksvatten får vi från ”Solvatten”. Vi har ju köpt ”Solvatten” behållare i Nairobi som med solens hjälp renar regnvattnet från alla bakterier (vi har inte köpt något vatten sedan vi anlände till Nairobi 7/9). Det fungerar jättebra. Försöker informera så många som möjligt om ”Solvattnet”. Rent vatten är ju så otroligt viktigt och kökschefen Maurice här på Phyllis är väldigt intresserad, han ser till att det alltid finns rent vatten för barnen att dricka (googla gärna och läs om Solvatten).

Vid besöket idag var det rena julafton på Phyllis. Barnen fick kläder, leksaker, block och pennor. På kvällen delade vi ut varsin blyertspenna och varsitt block till alla barnen, glädjen var total och vi tackar Karlstadsbesökarna ännu en gång.

Vi hörs nästa vecka,

Ulla och AnnaMaria

Blogginlägg från Phyllis Memorial 30 oktober 2011

Presentutdelning i matsalen

Mys med dockorna

Lego och drakflygning

2011-10-23T12:58:00.000+02:00

Hej!

Det byggs för fullt på Phyllis nu, och byggarna är pojkar i åldern från 8 år och upp till 17 år. Under våra första dagar på Phyllis så hittade vi 4 små askar med oöppnat LEGO (bil, flygplan, grävskopa och tåg). Det räckte att man tog med en kille och visade hur det fungerar att bygga Lego, sedan kommer pojkarna och frågar om vi har tid att bygga med dem. Vi gör så att det är en vuxen per barn och vi sitter ensamna med pojkarna, eller när de är duktiga kan man ha en pojke vid varje sida. Det här är något alldeles extra för dem att få en tid med en vuxen för sig själv och att få bygga så fint. Tänk på att de flesta har aldrig sett så fina och tekniska leksaker och att man ska bygga själv, det är något utöver det vanliga. Vi har ju några småkillar Obama och John (3 och 4 år) som är portade i rummet när vi bygger, det har dom mycket svårt att förstå. Straffet för att de inte får som de vill, är att försöka att låsa in oss (går att låsa från utsidan av dörren). Det har hänt att vi har blivit inlåsta en stund, men det är alltid någon nära som släpper ut oss så någon fara är det inte.

Pojkarna gillar även att bygga och flyga drakar. Det handlar inte om några fädigköpta drakar, som heter ”kite” här, utan två pinnar och en plastpåse och ett snöre. Alla de här sakerna är hårdvaluta här, man bygger av allt man kan få tag på. På skolgården som är en stor öppen yta så flyger de med drakarna. I går satt vi på trappen utanför ett klassrum och fyra getter lekte vid och på trappan. Vyn är bergen långt borta och i skyn flyger några drakar, ett gäng pojkar spelar fottboll och överallt hörs glädje och skratt. Visst kan man fundera vad som gör barn glada och lyckliga? Det vi har kommit fram till är att det inte alltid är i saker lyckan finns.

Hälsningar Ulla och Anna Maria

Pojkarna visar stolt upp sitt lego

Några av barnen flyger drake

Avskedsinlägg från Micke och Julie

2011-10-20T21:35:00.000+02:00

Det är nu 64 dagar sen vi kom till Phyllis och möttes av barnens nyfikna och förväntansfulla blickar och det känns som igår. Det känns sorgligt att vår tid på barnhemmet är över då vi fått många minnen och vänner för livet. Vår resa går vidare men det är svårt att inte längta tillbaka till Maurices torra ugali när klockan slagit sju varje kväll. Vi kommer sakna de roliga kvällarna på dormen med kurragömmalekar, personalens galna skrattattacker, småbarnen som leker med bildäcken på den dammiga grusvägen, flickorna som pillar oss i håret…

Sista dagen blev som väntat ganska sentimental, men ändå väldigt lyckad. Vi hade förberett en avskedsgåva i ett par veckors tid, tidigare nämnda goodie-bag till vart och ett av barnen. Tack vare den billiga kenyanska shillingen, Gilani’s storpackavdelning och familjens bidrag lyckades vi för en liten penning komma över mycket smått och gått till barnen. Med hjälp av personalens disciplin kom de, eskorterade av 16-åriga John Kimani, klassvis till gästhuset för att få sina personliga påsar, då vi försökt anpassa innehållet efter kön och ålder. Många glada miner blev det under utdelningen och barnen var ivriga att sätta igång och använda sina nya saker.

Tyvärr blev det dock en del ledsna ansikten vid avresa och trots löften om att hålla inne tårarna lyckades Ulla och Anna Maria redan efter två minuter tvinga fram dem hos i alla fall en av oss (gissa vem!), när vi skulle ta farväl. De fina brev som barnen skrivit till oss gjorde det inte lättare, där bland annat tvillingen Peter bad oss att också skaffa tvillingar som om det vore postorder!

Vi vill passa på att skänka ett stort tack till all familj och vänner som har skänkt fotbollsskor, datorer, leksaker och annat som kommit barnen till nytta här nere. Också ett varmt tack till våra fantastiska medvolontärer Ulla och Anna Maria samt alla fina barn och personal som har gjort vår vistelse till ett äventyr vi aldrig kommer glömma.

Micke & Julie

Glada miner efter goodie bag utdelningen

Puss och hejdå

Skolaresa till Nairobi

2011-10-16T16:45:00.000+02:00

Den här vecka har varit innehållsrik för oss på Phyllis. Torsdag 13 september bar det av till Nairobi på skolresa med elever från klass 8 samt en del internatelever, även några dagelever deltog. Alla elever från klass 8 fick vara med, för övrigt gällde det att föräldrarna kunde betala 1500 Kenyanska shilling, runt 120-125 SEK. Även en del föräldrar var med på resan samt alla lärarna (8 st) och rektorn.

Resan startade redan 04.30 från Phyllis mot Nairobi. De barn som var kvar ”hemma” vinkade av oss till tonerna av discomusik och en del tog sig även en svängom i den tidiga timmen. Vi åkte längs Rift Valley, det är underbart vackert med den djupa dalen långt ner och höga berg i fjärran. Vi åkte förbi en stor krater Longonot, där var stort vulkanutbrott för ca 500 år sedan.

Resan tog ca 4 timmar och till slut kom vi fram till flygplatsen i Nairobi. Barnen gör stora ögon när de får se de stora planen, bl.a. ”Kenya airways”. Många barns högsta önskan är att bli piloter, men de flesta har aldrig sett ett flygplan tidigare, än mindre suttit i ett. Medan vi väntar gör en glassförsäljare gyllene affärer. Barnen har 100 KES var att handla för, en glass kostade 30 KES och en del av barnen åt fler än en glass. (Barnens matsäck serverades inte förrän vid 14-tiden). Vi fick gå in i incheckningshallen, även gå upp på taket av hallen där man kunde se planen komma och gå. En anställd på flygplatsen berättade mycket om arbetet, planen mm. Barnen hade många frågor och intresset var stort. Efter flygplatsen gick färden vidare genom Nairobis gator i snigelfart. Trafiken var enormt tät och där det var ämnat för 3 filer gjorde chaufförerna om det till 4. Tack och lov hade vi en jätteduktig chaufför som lotsade oss fram på ett beundransvärt sätt (skulle inte velat ha handen mellan bilarna).

Då vi kom fram till Nairobis nationalmuseum var det dags för chaite och matsäck. Museet var enormt intressant, en stor hall med uppstoppade Kenyanska djur och fåglar. Det fanns även berättelser hur Kenyas historia vuxit fram. Här skulle vi kunnat gå en hel dag, men barnen hade väldigt bråttom igenom museet.

Alldeles i närheten av museet finns ”Snakepark” som vi även besökte. Det är facinerande att se dessa ofta farliga djur i sina terrarier. Vi såg klippyton, svart mamba, olika kobrer, Afrikas olika huggormar m.fl. Där fanns även krokodiler och sköldpaddor. Många av barnen var helt betagna av ormarna.

Efter ”Snakepark” bar det så ut i den täta trafikdjungeln igen. Vi åkte förbi ambassaderna, bl.a. den svenska, TV-huset och parlamentet där presidenten är högsta instans. Så ca 13 km från centrum ligger Nairobi Nationalpark med alla djuren. Där fick vi vita (mzungu) betala 20 US-dollar eftersom vi inte hade Kenyanskt pass (personer med Kenyanskt pass betalar 300 KES). Lärarna försökte säga att vi deltog i deras skolresa, men det hjälpte inte. In kom vi i alla fall. Vi fick se en hel del fåglar, dvärgflodhäst, noshörning, gepard, leopard, lejon, olika gaseller, hyenor, struts mm mm. Det är facinerande att se alla dessa djur och en hel del av barnen hade sett många tidigare.

Efter djurparken var det dags för matsäck igen, 1 dricka, ½ ”limpa” och en banan innan färden gick mot Phyllis igen. Bussen körde genom ett allt mörkare Kenya, vi var hemma strax innan 22.00 på kvällen. På natten är det ofta svårt att upptäcka både djur (kor, getter och får) samt mörkklädda personer, både till fots och på cykel då de inte har några lampor eller reflexer. När bussen svängde in på vägen mot Phyllis tutade chauffören flera gånger så den stora porten skulle öppnas och för att tala om att: Nu är vi hemma igen. En bön avslutar det hela innan vi klev ur bussen. Skönt vara hemma igen! Borta bra - hemma bäst.

Hälsningar Ulla och Anna Maria

Barnen tittar förtjust på flygplanen

På väg in till Kenyas nationalmuseum

Giftermål och skattjakt

2011-10-15T08:57:00.000+02:00

Nu är det inte långt kvar tills vi måste lämna Phyllis och gå skilda vägar; på söndag fortsätter vårt äventyr till Nairobi innan vi återvänder till svensk mark. Det känns förstås sorgligt att säga hej då till alla barn och personal då många av dem kommit oss mycket nära. Samtidigt är vi tacksamma för den härliga tid vi har haft här och är övertygade om att vi kommer återvända på ett eller annat sätt!

Låt oss ändå berätta lite om vad som har hänt vår sista vecka på Phyllis:

Ett exempel på vad som kan hända en kväll på flickornas dorm när fantasin får flöda fritt är när Jacinta Wangari fick fullt upp med att viga två bröllopspar på kenyanskt vis, bara efter att Julie hade kläckt frågan om hur det går till... Förutom sång och dans ifördes vi traditionsenlig klädsel när Mikael Nyström och Catherine Wangui blev äkta makar och Johnny Njenga och Ruth Nyambura följde samma öde. Svårt att beskriva i ord så se bilderna!

Igår var bara hälften av barnen och personalen på barnhemmet medan övriga var med klass 8 på skolresa i Nairobi. Då passade vi på att anordna en spännande skattjakt till de kvarvarande barnens glädje. Fem lag rände hysteriskt runt hela barnhemmets yta i jakt på lappar med ledtrådar för att ta sig vidare mot skatten som väntade. Sista steget var att med hjälp av bokstäver de samlat på sig skapa ett ord eller ett namn som skulle leda dem vidare. Det var på gränsen att tålamodet klarade av denna övning men när skatten (bestående av godis, nagellack och pärlor) till slut var nådd var glädjen total. Väldigt lyckat med andra ord, men minst sagt tidsödande förberedelser...

De sista veckorna har vi åter hållit datorlektioner, den här gången för klass 8 och auntisarna i personalen. Lektionerna har utgått från programmet Word och varit mycket lyckade, det är väldigt kul att se barn och vuxna som aldrig suttit vid en dator förut ta sina första steg. Ett knep att ta till när barnen börjar bli trötta efter långa skoltimmar är att locka med tävling om bubbelgum då de sätter fart och skrattar igen. Tyvärr har vi fått våra ambitioner grusade gällande att få till stånd rullande datorlektioner efter vår avfärd. Trots diskussioner med lärare och barnhemspersonal och att några av lärarna varit inbjudna till våra lektioner kommer det nog rinna ut i sanden när vi åker. Bristande kunskap är fortfarande ett stort problem men också en viss skepsis då den strikta kenyanska läroplanen tycks gå före allt annat och den inte ännu innehåller någon datorkunskap. Väldigt tråkigt tycker vi då barnhemmet äntligen har tillräcklig utrustning och en fungerande internetuppkoppling men ännu tråkigare att göra barnen besvikna då de alltid är ivriga att använda datorerna och aldrig slutar att tjata. Vi hoppas framtida volontärer kan ta vid och till slut övertyga personalen om hur viktigt detta ämne är!

Sist men inte minst har vi nu samlat ihop en massa post till special friends, tidigare volontärer och andra svenska vänner. Scenerna i matsalen kan närmast liknas vid en tomteverkstad med hårt pysslande tomtenissar som med färgade papper, klister och glitter skapade jättefina brev. Ska inte dölja att vi själva blev väldigt glada av att få några av dem, med väldigt fina ord och vi har sett till att skriva hej då-brev till så många som möjligt av barnen. Utöver detta har vi gjort en slags personlig ”goodie-bag” till vart och ett av de 105 barnen, innehållandes en liten saft, marmelad till morgonbrödet, godis, pärlor, kulor, färgpennor och block. Allt detta till en kostnad på 10 SEK per barn!

Micke & Julie

Nygifta paret

Även John och Ruth gifte sig

Busar uppe vid skolan

Julie och söta Eunice spexar

Sagostund för barnen

Full fart på skattjakten

Glada vinnare

Klass 8 djupt koncentrerade på datorlektionen

Tomtenissen Eunice använder paljetterna till något helt annat ärn brev!

Sena kvällar med goodiebags!

Kocken Maurice arbete på Phyllis

2011-10-10T18:22:00.002+02:00

Hej!

Vi vill berätta om storköket och hur det fungerar här. Grunden i hela köket är Maurice. Han har långa arbetsdagar, vid ca kl 5 på morgonen måsta det eldas i spisen för klockan 6.30 kommer barnen till matsalen och får Chaite. Ett te som är kokt på mjölk och hårda teblad med mycket socker. Det här teet älskar barnen, det är enda dom får till frukost före skolan som börjar kl 7.00.

Spisarna är stora och det är grytor som är nedsänkta i spisen och längst ner så brinner elden. Det är rökkanaler från spisarna till en skorsten, men ibland så är hela köket fyllt med rök. Nu kokas det gröt, ja den kallas så, den dricks i muggar och heter Uji. Det är bönor som kokats sönder tills det går att dricka. Bönorna odlas här, ja det odlas på all mark runt barnhemmet även Sukumawiki(en kål), sötpotatis, mer kål och bönor samt bananplantor. Det är ett hårt jobb för personalen att hacka och rensa alla odlingar och varmt och soligt är det. Mer närodlat kan man få leta efter.

Nu kommer vårat bidrag till arbetet i matlagningen. Vi hackar kål och sukumawiki, 6 vitkålshuvuden och en jättehög sukumawiki, 4 tomater och 2 rödlökar. Vi står ute och hackar och runt oss så går hönsen och kycklingarna. Maurice passar på att klyva ved då.

Det är på bakgården disken diskas, det är stora baljor på marken och man använder en sorts tvål som diskmedel och en trasa och sedan sköljs det. Barnen är fantastiska på att diska efter sig, men det är alltid några som har huvudansvaret för disken.

Att få vara och jobba med Onkel Maurice (som vi kallar honom) är fantastiskt. Han är inte så duktig på engelska, men Maurice har ett kroppsspråk så man kan inte misstolka vad han vill. Han är glad, skrattar och i bland blir det en liten glädjedans. Alla lyssnar på honom, särskilt barnen älskar Maurice, men han kan bli arg på dem, när han ryter så tystnar alla och lyder.

Vi delar ut muggar till uji och tallrikar och en sked till getherin. Vid ugalin är det bara tallrik som delas ut för då äter man med fingrarna. Kl 13.00 serveras getherin, bönor och majs kokta som en kraftig soppa. Då kommer alla från skolan och det är ca 300 barn som får getheri.

Under förmiddagen kokas det ugali och här kommer receptet; 40 liter vatten och 22 kg majsmjöl. Det blir en gråvit fast massa som kokas hela dagen och det är mycket tungt att röra i den grytan. Sedan bärs det vatten i mängder till köket och en del värms i de stora grytorna.

Nu äntligen tar Maurice en paus och han brukar gå och vila några timmar mitt på dagen. Strax före kl 19 hör man Maurice gå runt och ropa på barnen, då är det ugalitime. Före serveringen står alla i kö och Maurice ber en bön med barnen, nu är det bara barnhemsbarnen och internatbarnen.

Visst är det många andra i köket av personalen som kokar maten och kunskpen om mathantering är bra. Det görs ett fantastiskt jobb och barnen får mycket bra mat här, vi äter maten tillsammans med barnen i matsalen och barnen äter med glädje och MASSOR med mat.

Varma hälsningar från Pantertanterna Ulla och AnnaMaria

Sukumawiki och gräslök

Lök, tomat och kål hackas

En utav tre spisar i köket

En glad Maurice delar ut ugali till barnen

Bara en och en halv vecka kvar!

2011-10-05T18:29:00.000+02:00

Terminen rullar på här på Phyllis och snart har vår tid här gått. Känns väldigt tråkigt att tänka på att lämna alla men tror alla minnesvärda ögonblick kommer finnas kvar på näthinnan länge.

Största som har hänt under veckan är att istället för att bara baka bröd en gång i veckan ska barnen nu få det på daglig basis. En ny, ugnsliknande manick (i gästhuset kallad ”Phyllis-micron”) som genom ånga ska ”expressjäsa” brödet ska underlätta arbetet. Med Dr. Uncle Sammy som testchef har vi nu hittat en process som ger bra resultat och barnen uppskattar förstås att ha något till morgontéet.

Några av bilderna kommer också från häromkvällen när vi lekte med barnen uppe på fältet. Nu har vi också börjat lära känna internateleverna som annars ofta håller lite lägre profil än barnhemsbarnen. Micke spelade basket till svetten rann medan Julie såg på när Phyllis egna cheerleading-grupp, Mercy, Jessica och Purity, tränade på pyramiden och andra akrobatiska ställningar. Vi frågade om vi fick vara med men på grund av betydande viktskillnader fick vi bara hålla oss på bottenvåningen sa de och skrattade.

Auntie Ulla och Auntie Anna Maria har varit snälla och köpt två populära leksakstraktorer (”tinga tinga” på swahili) till småbarnen Obama och Johnny. Trots deras robusta kvalitet lyckas ändå vildarna slita märkbart på leksakerna, men kul har de verkligen, med alla tänkbara leksaker och prylar som chaufförer och passagerare.

Då tiden börjar bli knapp har vi också jobbat på att skapa något system för datorlektioner, gärna som kan fortgå efter att vi lämna Phyllis. Detta försvåras av att lärarnas datorvana är begränsad samtidigt som den kenyanska läroplanen är minst sagt fullsmockad. Vi skulle i alla fall ha påbörjat lektion med klass 8:orna tillsammans med Teacher Sammy igår när vi drabbades av ett annat bakslag: strömavbrott. Några vi dock har haft roliga lektioner med är personalen som skrattar mycket när vi låter dem skriva recept och inköpslistor i Word.

Helgens avslutande fadderbarnsintervjuer bjöd också på en höjdare som vi vill dela med oss av: Lilla men ständigt hungriga (och runda) Obama svarade på frågan om vad han gillade att göra på sin fritid ”Drinking chai”!

Julie och Micke

Akrobatikträning

Att spela kort är populärt

Bakning

Konstiga passagerar ombord

Micke visar Rachel hur man använder word

Pojkarna spelar basket

Hej igen!

2011-10-02T17:02:00.000+02:00

Återigen ett litet inlägg till bloggen från Phyllis Memorial.

I början på veckan regnade det dåligt så barnens vattencistern där de tar vatten till duch tog slut så reservcisternen måste användas. Som tur var kom regnet som vanligt på eftermiddagarna igen från mitten av veckan och fyllde på.

En dag fick vi volontärer delta i en historielektion i skolan, det var jätteintressant. Handlade till stor del om Afrikas utveckling och mycket om Nelson Mandela, Sydafrikas president under en tid.

Under veckan har barnen haft tester-skrivningar i skolan onsdag, torsdag och fredag. De ska få svar senast nästa fredag 7 oktober. Det låter på de flesta barn som att det gått bra för dem. Barnen är väldigt flitiga i skolan, bra diciplin och barnen är väldigt flitiga att plugga i biblioteket på kvällarna.

En eftermiddag hade vi en riktig ”mysstund” med de 4 minsta. Vi plockade ut böcker från biblioteket och satt i skuggan och läste för dem. Det var mycket uppskattat att härma olika djur, vi sjunger för dem efter bästa förmåga, barnen härmar efter svenska ord. De sjunger även på swahili för oss, det är jättefint, men vi förstår knappt ett ord.

Under tiden vi varit här har vi ju hjälpt barnen laga kläder och även hjälpt och lärt framförallt flickorna sy och sticka (nu börjar även pojkarna komma och vilja ha stickor och garn – de sitter i långan rad och kämpar med maskorna) så nu tyckte vi det var pojkarnas tur att få en aktivitet.

Pojkarna har kommit och frågat oss efter plastkassar från affären som de gör drakar att flyga med av. Vi köpte tunn ”vaxduk” i Nakuru vid senaste besöket och tänkte det skulle kunna fungera. Klippte till i lagom stora bitar och delade ut, pojkarna blev jätteglada. De fick ”vaxduk”, snören att binda med och en liten sax att klippa av med. Tyvärr visade det sig att de var alltför tunga att kunna flyga med så vi får nog tänka om. Hoppas de kan använda delarna till något annat, tror nog det, uppfinningsrikedomen är det absolut inget fel på.

Annars flyter livet på som vanligt, vi hjälper till i köket, rensar majs och bönor, leker med barnen, syr och stickar mm.

Många Phyllishälsningar

Ulla och AnnaMaria

Auntie Rachel och Auntie Sarah rensar majs

John Kimani lär sig sticka

Mycket skratt på Phyllis

2011-09-29T22:03:00.000+02:00

Nu har helgen gått och den blev lika späckad som förväntat. Lördagens disco blev superlyckat, mycket tack vare barnens hjälp. Först med pyntet (girlanger och ballonger) som med entusiasm sattes ihop och upp i matsalen. Den här gången tillverkades även egna varianter med nål, tråd och mycket skratt. Det var emellertid inte bara barnen som kom till vår hjälp, fd volontär Märta och hennes vänner Lea och Frida var på besök från Nairobi och de hjälpte till såväl inför som under discot – kul! I gengäld mot att vi bjöd på saft och sötsaker försökte tonårsflickorna lära oss skaka rumpa på afrikanskt vis, med blandat resultat ska tilläggas.

Den här veckan har barnen examensvecka men de är ändå duktiga på att hitta på aktiviteter för att inte bara behöva plugga om kvällarna. Bland annat spenderar pojkarna eftermiddagarna med att spela kula vilket vi har svårt att lära oss. De spelar inte som på västerländskt vis med en pyramid utan de tävlar om att först träffa en liten grop. Deras kastteknik går ut på att använda pekfingret som en slags slangbella och de skruvar kulorna både till höger och vänster. Dessutom är många kulor spruckna vilket ytterligare försvårar leken. Härliga ögonblick har vi också fått när några andra barn med bambupinnar, plastpåsar och sytråd tillverkade drakar som flög överraskande bra i vinden uppe vid skolgården. Roligast hittills hade vi nog ändå när Auntie Rachels son Mash kom till barnhemmet en kväll och parkerade sin matatu-minibuss utanför matsalen, lyckligt ovetande om det som komma skulle. Barnen tryckte nämligen in dubbelt så många som den är gjord för och lekte vilt. Leken blev så verklighetstrogen att lille Kamau, som spelade rollen som chaufför, utbrast: ”Where do you want to go? Nakuru only 10 shilling!”. Det blev dock ett abrupt slut när Mash argt kom utspringande och jagade iväg barnen som vek sig av skratt. Den här gången låste han bilen ordentligt om sig.

Slutligen kan vi rapportera att vi varit på besök i lektionssalen på klass 7:s social studies med Douglas. Förutom att vi lärde oss en massa om Nelson Mandela, vilket var lektionens tema, fick vi se prov på elevernas ambition när nästan alla räcker upp handen för att vilja delta. Vi tyckte även Douglas gjorde ett utmärkt jobb med sin karisma och en bra dialog med klassen.

Micke & Julie

Bilen fylld till bristningsgränsen

Kamau leker matatu driver

Flyga drake uppe vid skolan

Obama får godis på discot

Skvaller från Phyllis

2011-09-26T15:04:00.000+02:00

Hej!

Här kommer lite nytt skvaller från Phyllis. Förra helgen var vi pantertanter uppe tidigt och tog en sväng förbi matsalen. Vi såg hur flickorna arbetade med något, så nyfikna som vi är så gick vi dit. Flickorna strök sina skoldräkter med ett kolfyllt strykgärn, ett strykgärn som man öppnar och fyller med glödande kol. Plötsligt öppnade det gamla strykjärnet sig och glödande kol for ut över klänningen och brände massor med små hål i klänningen. Flickorna sopade glödande kol med händerna ner på golvet, medan vi stod och såg på, vi har ju inte den reflexen när man stryker. Detta är en katastrof för flickan när man äger högst tre skolkläder var och många är trasiga, för de kan inte sy och laga själva. Den trasiga klänningen tog vi hand om för att försöka laga under dagen.

När vi åkte till Nakuru i veckan så blev det en tur till varuhuset för att leta efter ett bra elstrykgärn till barnen. Så nu har pantertanterna kurs i att använda elstrykgärn, vilket väcker ett stort intresse hos barnen. Det känns skönt att de inte ska hantera den glödande kolen mer när de stryker.

Vi nämnde det där med att sy. Nu är vi pantertanter, de två engelsktalande syfröknarna. Det är många nya ord på englska vi har lärt oss, det är en mycket popular aktivitet. Vi har massor med barn med trasiga kläder omkring oss och alla vill att vi visar och hjälper dem först. Det är 98 barn att sy åt, så jobb saknas inte för oss, och det syns att vi gör nytta.

Hej igen från pantertanterna

Ulla och AnnaMaria

Mycket att stå i på Phyllis

2011-09-22T20:01:00.000+02:00

Efter en helg som färgades av vårt första pool-besök är det åter dags för en blogguppdatering från oss. Måste tillägga efter Anna Marias och Ullas skildring att det var fantastiskt roligt att se barnens iver inför simbassängen och aldrig tidigare har vi sett barn tjata så för att få låna simringar och flytverktyg. För en svensk känns det väldigt främmande att se en stor, tom pool bortsett från den grunda sidan där alla trängs om att plaska och blöta ned varandra. Deras simkunskaper går dock inte att jämföra med svenska och av tjugo barn var det väl tre som kunde hålla sig flytande utan hjälp, men ingen av dem som skulle kunna simma 50 meter i fritt vatten. Desto duktigare var de på promenaden till och från barnhemmet, då 5-6 km lätt tillryggaläggs på timmen utan gnäll.

Tillsammans med damerna har vi nu äntligen börjat få rutin i biblioteket som hålls öppet flera kvällar i veckan och som besöks väldigt frekvent då nya böcker har letat sig upp på hyllorna. Tyvärr har vi ibland besök från diverse gnagare men Sammy har något mirakelmedel som han förgiftar majskolvar med och vi håller tummarna för att vi slipper fler uppätna pärmar. När vi städade upp i biblioteket hittade vi även en stor kista med leksaker som ingen verkade använda så förutom att småbarnen nu har något att göra på eftermiddagen (vad sägs om blåsa såpbubblor och leka med ballonger?) har vi även kvällarna upptagna med pojkar som vill bygga med lego. Ska inte dölja att även vissa av oss själva uppskattar denna aktivitet.

Idag har en stor del av dagen gått åt till inköp och planer inför lördagens stora höjdpunkt: disco! En CD med Shakira är införskaffad, DJJJoker (John Kimani) är anlitad och tillsammans med kakor, klubbor och saft hoppas vi barnen ska ha ännu roligare än förra gången. Det där med inköp är inte en så lätt sak som man kan tro i Kenyas fjärde största stad, Nakuru. För det första måste man besöka samtliga stormarknader för att få önskat sortiment, och oftast några små gatuförsäljare. För det andra tar varje besök i snitt fyra gånger längre tid än i Sverige då byråkrati och krångel är mer regel än undantag och på Gilani’s arbetar fyra (!) personer per kassa bara för att hantera försäljning och packning av varor. Ju fler kockar desto sämre soppa lyder vårt omdöme... I fallet med gatuförsäljarna och marknadsstånden ska det även till prisförhandling vilket är en aktivitet som kräver både tid och tålamod. Sammy kom och hämtade oss med allt vårt bagage och vi köpte två stora speglar till sovsalarna. När vi berättar för barnen om vårt inköp utbrister Simon Maina: ”This is wonderful!”

Nu har vi varit här mer än halva tiden och det märks att man är mer avslappnad i relationen till barnen och de är vana vid att umgås med oss. Häromkvällen var vi på killarnas dorm för att se på korttrick av Shaban, Boaz, Peter och Michael. Kanske inte Joe Labero men väldigt roligt. Ofta hamnar vi i lustiga konversationer, som när Micke berättar om stjärnfall och Vintergatan för pojkarna eller när Julie får lära sig allt om nigerianska kärleksfilmer av tonårsflickorna. När vi försöker förklara sporten orientering slutar det i en spontan orienteringstävling med handritade kartor och sovsalssnickrade ficklampor i nattmörkret. Istället för stämpelkontroller fick de med rekvisita bevisa att de varit på rätt ställen. Igår fick vi en överraskning i brevlådan: ett brev från ett av barnen som var väldigt rörande skrivet och där det stod hur mycket han skulle sakna oss när vi åkte. Vi börjar inse hur svårt det kommer bli att lämna barnhemmet och alla härliga barn här.

Det var allt för denna gång,

M & J

Ann och Julie leker i poolen

Pojkarna värmer sig på plattorna

Elijah visar stolt upp sin grävskopa

Joseph bygger lego

Obama är galen i såpbubblor

Kvällarna på dormen

Kvällens trolleritrick

Sykväll i gästhuset

Syjunta och bad på Kabarak

2011-09-19T15:43:00.000+02:00

Nu börjar vi komma in i rutinerna på barnhemmet. Däremot har vi inte lärt oss alla namn, men det kommer mer och mer det också.

Vi har sett att barnen behöver hjälp med sina kläder, en hel del behöver hjälp med lagning osv. Så vi har skaffat material och stickar och syr för brinnande livet. Tjejerna flockas kring oss och vill gärna lära sig själva att sy (som väl är hjälper de oss trä på nålar, deras ögon är betydligt bättre än de gamla volontärernas). Inte trodde vi att vi skulle bli engelsktalande syfröknar med hjälp av synål, tråd och trampsymaskin. På barnhemmet finns 2 st trampsymaskiner och i veckan hade vi haft hjälp av en reparatör för att fixa igång dem.

Idag (söndag) har vi varit på utflykt till Kabarak, där finns en badpool inne på Universitetsområdet. Det tar ca 1 timme att gå dit och en 1½ hem (då var en del rejält trötta). Vi hade 20 barn i olika åldrar med oss. Packade med muffins, saft och badringar till alla. Glädjen var enormt stor och alla var förväntansfulla att få komma till poolen. Väl framme fick vi vänta en stund vid grinden och den första omgången muffins försvann snabbt. När alla sedan var ombytta och klara var det dags för badet. I poolen fanns endast en liten del där alla bottnade, men barnen var enormt duktiga att hålla sig inom det området. För säkerhets skull hade barnen badringar, några var dessutom duktiga simmare. Vi hade en timme på oss i poolen och barnen ömsom badade och solade sig vid poolkanten. Efter badet serverade vi resten av muffinsen och saft. Barnen är mycket förtjusta i allt som är sött.

Ullas arbetskamrater har bidragit med ”guldkantspengar” till alla barnen. Eftersom det finns närmare 100 barn här och vi kommer att gå med dem i grupper om ca 15-20 barn i varje, så har dessa ”guldkantspengar” gjort badutflykterna möjliga.

Vama Phyllishälsningar

Ulla och AnnaMaria

Uppställning vid poolen!

Simon trivs i vattnet!

Förstärkning i gästhuset

2011-09-15T19:58:00.001+02:00

Nu har skolan börjat för barnen på Phyllis vilket har inneburit tydligare rutiner än det tidigare mer spontana livet på lovet. Förutom att ta oss ur sängen tidigare har vi nu ansvar för att hjälpa Maurice med allt från grönsakshackning till ugali-rörning och servering av soppa och gröt. Före detta volontärer känner säkert igen sig i detta och för oss känns det ganska skönt att veta hur allt går till och kunna känna att man bidrar till att lätta personalens börda. Med alla 250-300 elever som ska ha gröt och lunch varje dag blir det mycket disk och mycket vatten som ska bäras, men Uncle Maurice sprider så mycket glädje och tacksamhet att det alltid känns kul att hjälpa honom. Där hans språkkunskaper tar slut tar kropsspråket vid och vi har haft många roliga stunder ihop. Micke har försökt hjälpa honom med veden men har haft svårt att hålla jämna steg med honom trots hans uppmaningar ”don’t fear the firewood”. Tack och lov är vi inte längre ensamma i dessa sysslor utan har från och med förra veckan fått förstärkning i Ulla och Anna Maria, internt kallade ”Pantertanterna”, vilka förutom att ta hand om barnen även gör ett kanonjobb i att underhålla oss två!

Tillsammans har vi hittills hunnit med att göra inköpsresor i Nakuru, bakat med barnen och ätit mängder med ugali. Roligt var det när Micke (efter veckor av hårt arbete) brast ut i ett spontant ”det här var ju riktigt gott” efter en festmåltid av ugali och kål. Det där med bakning har vi fått lära oss både ett och annat om då det är något som barnen uppskattar. Deras diet innehåller inte så mycket socker så för att fira av high school-eleverna anordnade vi en chokladbollsbakning sista dagen. Gott var det, vilket även personalen tyckte när de fick smaka. Tillsammans med Ulla och Anna Maria gjorde vi en favorit i repris för småbarnen Obama, Jacinta, Johnny och Ruth. Det var tydligen första gången de fick baka och gissa själva om graden av upphetsning när sockret kom ut i blodet! Många fingrar blev slickade när vi tittade bort men till slut blev det ändå några välsmakande bollar att dela på.

Chokladbollar med de stora

Patrick och John provsmakar chokladbollarna

Obama slickar fingrarna

Jacinta och Ruth bakar

Ulla och Anna Maria har redan huggit i och börjat laga barnens kläder, vilket i många fall behövs. Detta gillade tjejerna som ställde sig i kö på en gång, men istället för att stå tysta och titta på började de genast fixa frisyrerna på dem och helt plötsligt hade även vi två ”oskyldiga” ett gäng stylister runtom oss. Modet är tydligen inte detsamma på dessa breddgrader för damerna fick framåtkammade frisyrer medan Micke fick en igelkottsvariant och Julie bakåtslickat. Produkterna visade sig (när vi skulle försöka tvätta ur dem) bestå av någon grön, oljig gélé, vilken till barnens glädje inte var lätt att bli kvitt.

Hela gänget nyfriserade

Ulla gillar uppmärksamheten

Också personalen bjuder på många skratt, deras senaste påhitt är att ge oss de inhemska smeknamnen Mahindi (Julie) och Bebe (Micke) vilka båda betyder majs på kiswahili respektive kikuyu. Vi tror att det har att göra med att vi blivit beroende av majskolvarna som när de har grillats smakar så himla gott! Våra signaturnamn nedan har vi fått efter Auntie Sara och den lokala administratorn Mr Leonard som brukar hälsa på och berätta historier från förr.

Det tråkiga med skolstarten är förstås att kontakten med barnen blir betydligt mer begränsad. Men i och med att vi känner de flesta av dem vid det här laget har vi börjat hänga med till sovsalarna om kvällarna. Det är väldigt roligt att bara prata strunt och svara på frågor om Sverige och barnen behöver och uppskattar verkligen uppmärksamheten. Det blir många roliga ögonblick också, som när Simon frågar om i vilket europeiskt land man kan äta ugali, och Shaban berättar med övertygelse att hans dröm är att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar ugali: ”and everyone will buy it”!

Mbogwe (Micke) och Muthoni (Julie)

Ulla och Anna Marias intryck av första veckan

2011-09-11T20:43:00.001+02:00

Efter en natt på hotell i Nairobi kom Timothy och hämtade oss för att åka till barnhemmet. Jag var väldigt glad till bilturen mot barnhemmet och att få lämna storstadens avgaser. Naturen är mycket vackert och det som förvånar mig är hur grönt det är, det har regnat mycket sista tiden. Snart var väntan över att få komma fram till barnhemmet, klockan 18 i regn kom vi äntligen fram. Vi blev varmt motagna av personalen och Micke och Julie, med ca 70 kg packning var det skönt att komma på plats.

Första dagen blev vi guidade av Micke och Julie runt barnhemmet och skolan, den hjälpen är vi tacksamma för.Vi har varit i Nakuru för att handla. Det är en upplevelse, först vänta på en Matatu, en överfull folkvagnsbuss som kostar ca 3 kr att åka de 2 mil till staden. Det är marknader och människor överallt, jag upplevde det rörigt och stökigt. Det var skönt att få komma tillbaka till barnhemmet och få äta mat. På kvällen är det ugali, barnens favorit, för mig liknar det pappersmassa. Vi äter samma mat som barnen och på samma tallrikar och diskar likadant. För mig är det ett under att magen har klarat sig.

Jag trivs från första stund och får leka och vara tokig med barnen, så det känns helt rätt att vara här.

Från Ulla

Innan vi åkte till Barnhemmet köpte vi 3 st ”Solvatten” (för insamlade pengar) i Nairobi för att ha med oss. Bl.a. tänker vi ha det vid sårvård mm. Efter en mycket vacker färd längs ”Rift Valley” mot Nakuru (vi ser zebror, gaseller och bufflar längs vägen) kom vi så småningom fram till Phyllis Memorial.

Här bor ca 100 barn, varav 30 st bor inackorderade, 20 st går på ”high scool” och kommer hem endast till stora helger. Förutom det går det 180 elever i skolan och de bor hemma hos sin familj.

Vi välkomnas varmt av dels personalen och dels 2 volontärer på plats, Julie och Micke som tar hand om oss jättebra och visar oss runt på barnhemmet.

Här finns sovsalar, en för tjejer, en för killar, matsal och kök, gästhus (där vi bor), bibliotek och kontor.

Under veckorna bär alla barnen skoluniform blå-gul, alla är i mina ögon väldigt lika. Julie och Micke är jätteduktiga på deras namn, det kommer jag aldrig att lära mig.

Dagsprogrammet för barnen är te kl 06.30, skola fram till 11 då de får en slags välling som heter Uji. Sen skola till 13.00 då de får en tallrik med kokta bönor och majs, därefter slutar de små skolan medan de större fortsätter till 16.00. Så är det läxläsning och kl 19.00 serveras ugalin med kokt kål. Ugalien är ett slags stabbig majsmos. Kålreceptet:

6 kålhuvuden,

1 rödlök,

4 tomater,

smör och vatten.

Det räcker till ca 120 personer (barnen + personalen). Vi reagerar på att barnen dricker väldigt lite i våra ögon.

Första dagen här lämnar vi även insamlade kläder och leksaker till personalen. Leksakerna låses in och barnen får leka med dem under uppsikt.

Barnen kallar oss ”aunt”. Vi har presenterat oss som Ulla och Anna (eftersom det är lättare att säga) men eftersom vi är ”lite” äldre säger de inte våra förnamn. Julie och Micke är betydligt yngre och därför säger barnen aunt Julie och uncle Micke till dem.

Barnen är väldigt intresserade av ficklampan som vevas upp istället för att drivas av batteri och klockan. Vi hjälper till i köket, skär kål, delar ut mat (barnen diskar sina kärl själva) men det behövs lite hjälp ibland. Vi har läst lite för barnen, pärlat halsband och armband (mycket populärt, men svårt att få det rättvist). Ritat upp ”hage” och hoppat hage med dem. De är duktiga på fotboll.

Lördag eftermiddag bakar vi bröd till söndagsmorgonteet. Lördag kväll är det TV med dans och film. Barnen är jätteduktiga att dansa, de har otrolig taktkänsla. Innan ugalin på lördagskväll och söndagsförmiddagar håller barnen i en liten andakt. Här är det verkligen ”ordning och reda” (det skulle inte fungera annars).

Är otroligt tacksam att jag fått möjligheten att få vara här på Phyllis Memorial en liten tid, tror tiden kommer att rusa iväg väldigt snabbt.

Hälsningar AnnaMaria

Diskning pågår efter ujin

Road tripping på kenyanska vischan

2011-09-04T18:36:00.000+02:00

Här på barnhemmet händer det grejer nu när Sammy, Ruth, James och Maggie är tillbaka från sina semestrar och vi är full personalstyrka. Nu börjar snart skolan för barnen vilket innebär lite striktare rutiner för såväl oss som dem. Dessutom anländer i veckan ytterligare två volontärer, Ulla och Anna Maria, och det ska bli roligt att välkomna dem nu när vi kan betrakta oss veteraner här på Phyllis.

Något som vi planerat ett tag och som vi gjorde verklighet tack vare Sammy som chaufför var att besöka Erastus och hans universitet Egerton som ligger en timme härifrån. Erastus har arbetat på Phyllis under sommaren som lärare åt hich school-barnen då han bjöd in oss och eleven David i sista årskursen. Detta blev en riktig höjdpunkt då även Maurice klämde in sig i bilen för att träffa en av sina söner som också pluggar där. Universitetet var en jättestor och ståtlig institution med fjorton tusen studenter och alltifrån simbassäng till en egen yoghurtfabrik! Efter att ha sett de fängelsecell-liknande studentrummen och träffat Maurice trevliga son blev vi avbrutna av ösregnet som alltid är lika opålitligt den här säsongen. Då tog Sammy oss alla hem till sig och bjöd på potatis, chapati och grillade majskolvar – mycket uppskattat efter en 200 meters promenad från bilen genom regn och lera i bara sandaler. Vi var de första ”wazungo” (vita människor) att se hans gård och träffa fru, mormor och barn, jättetrevligt! Vi utelämnar uppgifter om den kenyanska vägstandarden samt antalet passagerare i bilen på hemvägen.

Provsmakning av Egertons youghurt

Chapati och potatis hos Sammy

Första wazungu på besök hos Sammys familj

Som sagt börjar snart skolan för barnen och det innebär att säga hej då till high school-eleverna som bor på sina respektive skolor. Det är förstås tråkigt då de har varit väldigt hjälpsamma och pratglada mot oss, men också en anledning att fira. På deras förslag anordnade vi därför vårt första disco här på Phyllis. Trots dess lite improviserade former (det spikades åtta timmar innan start) så blev det superlyckat! Killarna Paul, Samuel Thuku och resten av gänget slogs om DJ-båset medan de andra skakade loss, dansade limbo och skrattade. Efter en timme, när lördagsmiddagen var bortglömd, bjöd vi på kakor och saft innan leken satte igång igen. Som dekor hade vi köpt ballonger och girlanger och vi får inte glömma att tacka tidigare volontärer för discokulan (hemmagjord) som sken med ficklampa på golvet som ljuskälla. Barnen tilläts att fortsätta festen till sent på natten och flera tackade snällt och verkade nöjda.

Beatrice dansar limbo

Pojkarna på disco

Partytime

Sist vill vi berätta om ett initiativ som vi tog för en vecka sen, att tillverka ett kubbspel av veden de använder på barnhemmet. Barnen var lite skeptiska först, men när vi började hugga och såga och förklara att det är jättepopulärt i Sverige så hakade de på, vilket är tur då våra ömma händer får blåsor långt innan de outtröttliga barnen ger upp. Redan på en dag lyckades vi få ihop åtta pjäser, sex kastpinnar och en kung (som snopet nog blev huggen itu då något av barnen fick för sig att göra ved av den ändå). Det fattas fortfarande lite finlir och kanske målning men det hindrade inte premiären uppe på fältet med några av barnen. De hade kul men de som verkade uppskatta spelet mest var personalen som skrattade så mycket att de inte orkade spela ett andra spel. Bästa spelare går till aunt Rachel som prickade tre av fyra kast!

Kubbinvigning

Vinnaren aunt Rachel

Det var allt för den här gången,

M&J

Två nya volontärer anländer på onsdag!

2011-09-03T12:15:00.000+02:00

Mitt namn är Anna Maria Lindén och jag ska åka som volontär till Phyllis Memorial under hösten 2011 tillsammans med Ulla Lindberg. Har precis gått i pension inom vården efter många års arbete och vill genomföra en gammal dröm att få åka till Afrika och hjälpa till med barnen där. Hemma i Sverige är jag både mormor och farmor och älskar att leka och vara med barnen. Då min sonhustru är lärare har jag lånat lite böcker av henne där det finns tips på lekar man kan göra med barnen utan att det behövs en massa dyra lekmaterial. Genom arbetsåren inom vården har jag ju fått erfarenhet i "Basal hygien" som jag hoppas kunna lära ut på skolan, dessutom har jag varit instruktör i "HLR = Hjärt och lungräddning" och har sytt HLR-docka som vi ska använda på plats och lära barn och vuxna på skolan och barnhemmet HLR.

Är även intresserad av att odla och även att ha hand om djur, kanske även det kan komma väl till pass. Men det är ju personalen på plats som vet bäst vad hjälpen ska bestå av. Tror barnen kommer att ha väldigt roligt om de ska försöka lära mig swahili, jag är ingen språkbegåvning precis även om jag tar mig fram hjälpligt med engelskan. Har rest en del och bl.a. varit som turist både i Kenya och Sydafrika och sett behovet av hjälp vad gäller barnen, men även den vuxna befolkningen. Dessutom ser vi ju dagligen bilder på TV om den hemska torkan just nu i Östafrika.

Mina förväntningar är att dela med mig av det lilla jag kan, kanske vara en trygg famn för barnen när de har behov av det, om de får förtroende för mig. Tror att om man visar respekt, visar att man tycker om barnen så kommer man att få väldigt mycket tillbaka. Risken är väl att det kommer att bli svårt när vi en dag ska lämna Phyllis Memorial. Risken är nog stor "Att man lämnar en bit av sig själv kvar på Phyllis Memorial" den dagen.

/Anna-Maria

Jag heter Ulla Lindberg och åker tillsammans med Anna-Maria till Phyllis Memorial barnhem i höst. Jag är gift med Lasse och vi har en pytteliten gård utanför Örebro, vi odlar våra grönsaker och snickrar, renoverar till husbehov så att vara ute i naturen betyder mycket för mig. Vi brukar packa våran 4-hjuling och åka upp i bergslagen leta reda på något vackert ställe att tälta på, det är frihet för mig det enkla livet. Nu när barnen Daniel och Petter är vuxna och flyttat hemifrån har det blivit möjligt för mig att uppfylla drömmen" att åka som Volontär".

Jag har arbetat som undersköterska i 33 år på geriatriskaklin på sjukhuset i Örebro. Nu under en längre tid har jag genom arbetskamrater på sjukhustet samlat in förbandsmatrial till att ta med till barnhemmet. Anna-Maria och jag kommer att jobba med Basal hygien, HLR, och att utrusta ett sjukrum för småskador som sår.

För 3 år sedan var jag och Lasse till Guatemala och besökte vårat fadderbarn indianpojken Edvin. Det kändes rakt in i hjärtat och lite till med att få träffa Edvin och hans familj. Stax efter hemkomsten från Guatemala så träffades Anna-Maria och jag och vi började att prata om våra drömmar och det blev Phyllis Memorial i Kenya. För mig är det första gången jag reser till Afrika.

Det kommer att bli mycket lärorikt att få jobba på barnhemmet, det som jag längtar mycket efter är att få träffa barnen. Det jag kommer att packa är humor, glädje, ödmjukhet, jag tror att den packningen väger tyngre när jag åker hem.

/Ulla

Allt blir inte som man tänkt sig...

2011-08-28T19:34:00.000+02:00

Vår andra vecka på Phyllis börjar gå mot sitt slut och vi har båda börjat vänja oss vid livet på den kenyanska landsbygden. Vi har lärt känna barnen och namnen börjar sitta, mycket tack vare de intervjuer som vi håller på att genomföra med varje barn. Det är en tidskrävande men givande aktivitet vars resultat är tänkt att komma alla faddrar till gagn senare. Utan att avslöja för mycket kommer här några godbitar: en har som dröm att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar tidigare nämnda ugali (vars succé han var helt övertygad om), flera stycken uppgav fotbollsskorna vi kom med och fotbollsturneringen i våras som bästa händelser 2011, en 13-åring vill bli flygingenjör med anledningen ”I like to fix things”, vilket han sa medan han försökte laga sin klocka som hade gått i fem bitar.

Under veckan har vi skapat ett system för datorerna där eleverna får boka en dator i 30 min tre gånger i veckan. Trots att afrikansk och svensk tidsuppfattning skiljer sig en del åt har systemet fungerat bra. Saker som fungerar mindre bra är strömförsörjningen då vi haft ”power out” i 48 timmar, likaså har Internetproblemen fortsatt men vi jobbar på att lösa dem snarast. High school-flickorna har varit lite svåra att komma nära, med mycket swahili och fniss, tills vi visade google och alla brast ut i skratt när de valde att söka efter Justin Bieber. En bra ice breaker!

Helgbakning har blivit något av en volontärtradition som vi fått lära oss. Eftersom inte någon av oss är särskilt duktiga på detta har personal och barn fått agera lärare. Nu senast var det high school-eleven Joseph som visade oss hur man bakar bullar (ej söta) till hundra barn. Han tog sitt uppdrag som lärare jätteseriöst och gav oss till och med betyg. Vi började med ett E, vilket motsvarar icke godkänt, men jobbade oss upp till A+, vilket ledde till mycket skratt bland oss och personalen.

Igår arrangerade vi filmkväll med filmen Pirates of the Caribean 4 och godis. Eftersom det är nästan omöjligt att ens hitta orginalfilmer i Nakuru är vi begränsade till att handla av gatuförsäljare och filmen vi köpte fick VHS att framstå som högupplöst. Barnen stod ut i 30 minuter av mörk bild och burkigt ljud men bytte sen till den vanliga actionfilmen som är dubbad av en DJ till swahili blandad med bruten engelska och konstiga ljudeffekter. Som tur är uppskattades godiset i alla fall. Uncle Maurice såg ”strängt” till att utdelningen blev rättvis och att alla barnen tackade för sig. Allt godis som blev över kom i personalens magar. De berättade att de tyckte svenskt godis var bland det äckligaste de ätit. Vi förstod inte varför, tills vi fick höra att de smakat på lakrits. De beskrev smaken som en blandning mellan salt, socker och mjukt. Vi förstod inte heller men äckligt var det tydligen.

Uncle Maurice är en underbart varm person och som älskar att skämta med barnen. Häromdagen drog han ett återkommande (men ändå mycket uppskattat) skämt som går ut på att vi volontärer ska låtsas servera barnen miniportioner av sin ugali. Alla barnen skrattade utom lilla Obama som blev så ledsen att han började gråta och sen slängde i sig maten snabbt för att vara säker på att få något! Hans leende återkom dock snabbt när Morris igen stod och gav ut sina bamseportioner. Micke har för övrigt börjat lära sig att äta ugalin. Igår provade han till och med att äta med händerna vilket såg väldigt inhemskt ut!

Hej hopp,

Micke & Julie

Auntie Rachel i grönsakslandet

Boaz spelar schack

Brännboll

Bus på dormen

Småbarnen får mellanmål

Micke spelar finns i sjön med barnen

Habari!

2011-08-23T09:21:00.000+02:00

Nu kan vi äntligen säga hej på swahili och till er läsare efter en hektisk vecka i Kenya och på Phyllis. Som väntat har det varit mycket nytt att vänja sig vid och många namn att försöka lära sig (4 John, 4 Josef, 4 Samuel och 2 tvillingpar gör det inte lättare). Trots att hälften av personalen är på semester och barnen har skollov har tristessen inte synts till en sekund, eller kanske är det just därför.

På to-do-listan har vi hittills hunnit med att dela ut våra skrymmande fotbollsskor till barnen, vilka de var ivriga att sätta på prov på planen utanför skolan. Stort tack till alla som skänkt sina avlagda par till oss! Dessutom har vi haft datorlektioner för flera grupper av de äldre barnen, något som de var om möjligt ännu mer hungriga på. Deras kunskaper sträcker sig från de som inte vet vad ett tangentbord är till de som redan har facebook och mail men inte så mycket mer. Några har under lektionerna lyckats skriva fadderbrev och brev till ”Auntie Jacinta” och vi hoppas på fler i framtiden. Som bekant blir inte allt som man har tänkt sig och en helg utan ström gör oss tyvärr påminda om att internet inte är något att ta för givet här nere.

Hur är då Kenya för någon som aldrig har varit söder om Egypten tidigare? Att kastas från ett superfräscht flygplan till en skramlande matatu-taxi som i fyra timmar tog oss genom den kenyanska landsbygden blev en abrupt provsmakning på livet vid ekvatorn. Resan kan liknas lite vid en tidsmaskin, fast där vissa 2000-talsinnovationer letat sig in och förstör bilden. Låt mig förklara kontrasten; städning görs med kvastar bundna av halm; maten lagas på träkol; vatten = regnvatten, samtidigt ser vi nyheterna på platt-tv; det finns mobiltäckning överallt (vilket utnyttjas högljutt) och varje kväll dansar barnen till Rihanna, pumpande på högsta volym ur högtalarna.

Några exempel på ögonblick som etsat sig fast extra hårt under veckan som gått: Varje gång Uncle Maurice (kocken) serverar Phyllis nationalrätt ugali till barnen. Ugali kan för en svensk liknas vid ett pulvermos som är gjort på majsmjöl, till denna läckerbit sereras kokt kål. Samtidigt älskar barnen det och jag med min grabbiga aptit kan inte ens äta ikapp med de minsta barnen på hemmet – de äter som det inte fanns någon morgondag. Glädjande är det att se alla mätta munnar efteråt och de serveras mat fyra gånger per dag (även om en svensk mage behöver mer än en kopp te till frukost för att vara glad).

De som är lättast att lära känna i början är de härliga småbarnen som alltid syns lekandes på barnhemmets gård: Obama, John (den lille), Ruth, John (Kamau) är alla så bedårande att ingen lämnas oberörd. Samtidigt försöker vi passa på att umgås med high school-eleverna som, när terminen börjar om två veckor, åker och bor på sina respektive skolor. Med svenska ögon är det slående hur en övervägande del av barnen, i alla åldrar, är både väluppfostrade och ambitiösa. De som har nationella prov i november har redan börjat studera och bland yrkena som nämns när vi frågar om framtidsdrömmar har vi hört bland andra: pilot, militär, lärare, advokat och förstås många fotbollsproffs.

Nu är det snart läggdags, i alla fall för oss volontärer. För sällan har sömnen varit så välbehövlig som efter en lång dag i solen på Phyllis Memorial!

Micke & Julie

Maurice vaktar målet

Kamau

Julie och Ruth

Datorlektion

Charmtrollen John och Obama

Nya volontärer på väg!

2011-08-13T11:55:00.000+02:00

Hej,

Vi heter Mikael Nyström och Julie Rondeau, och nu återstår bara två dagar tills vi börjar vår resa till Phyllis. Vi ser väldigt mycket fram emot erfarenheten att såväl upptäcka Kenyas (och Afrikas) kultur som att lära känna barnen på Phyllis, vilka vi har förstått har gjort starka intryck på tidigare besökare!

Tidigare idag lämnade Micke in sin examensansökan då han precis avslutat sina studier i ekonomi i Stockholm där han också bor sedan några år tillbaka. Ursprungligen kommer Micke från lilla Gränna som ju hos de flesta är känt för sina polkagrisar och sitt fina läge vid Vätterns strand. Som bekant blir man dock lite hemmablind och han längtar inte tillbaka än, utan vill i framtiden utomlands för att fortsätta studera och arbeta. Efter att ha arbetat på en sommarskola har Micke insett hur roligt det är att umgås med barn och ungdomar och hur mycket man själv kan lära sig av att sätta sig in i deras perspektiv.

Julie är till hälften fransyska och har bott i Paris den största delen av sitt liv. Hennes fascination för Afrika tog henne efter gymnasiet till det fransktalande Burkina Faso, i Västafrika, för att jobba som volontär på ett barnhem och en skola i sju månader. Det var en både tung och fantastisk upplevelse, som gav henne ett nytt perspektiv på saker och många fina vänner för livet. Sen fyra år tillbaka bor hon och pluggar i Stockholm, men är även hon sugen på att upptäcka världen i framtiden!

Teknik är ett intresse Micke alltid haft med sig och därför har vi inför resan fått tag i några vänners avlagda laptops. Förhoppningen är att, nu när elen är dragen, kunna lära barn och personal hur man skriver och räknar på datorn, även hur man söker information och kommunicerar på internet. Kanske blir det därmed lättare för alla er läsare i Sverige att hålla kontakt med fadderbarn och övriga på barnhemmet!

Julie vet från sin tidigare erfarenhet av Afrika att fotboll alltid är populärt; därför valde vi att göra en insamlingskampanj bland vänner, familj och skolkamarader för att samla in deras gamla skor. Vem vill ha kvar fotbollsskor när de är för små och bara tar plats, när man kan ge bort dem till barnhemmet? Resultat: våra bagage är fulla av fotbollsskor!

Hoppas ni följer vår fortsättning på bloggen, så lovar vi att uppdatera med berättelser och bilder!

Vi hörs snart igen, kram!

Julie och Micke

Avskedsinlägg från Terese

2011-07-29T21:31:00.000+02:00

VAR SKALL JAG BÖRJA...

Idag är det 50 dagar sedan jag svängde in på den gropiga sandvägen till Phyllis. 50 dagar och det känns som igår. Den här resan har verkligen varit en resa full av glädje, skratt, kärlek och sorg. Första veckorna var lite förvirrande eftersom det var nytt land och ny kultur. Över hundra barn att lära känna och en ny personal att samarbeta med och lära sig av. Det var en stor omställning från livet i Finland till den tidslösa fridfulla vardagen här. Nu efter 50 dagar så kommer det att vara en omställning att komma hem tillbaks igen. I början trodde jag inte att jag skulle vänja mig med ständigt smutsiga fötter, ugali till kvällsmat, myggnät och matatu o.s.v. Nu har jag svårt att förstå att jag kommer att lämna det snart. For att inte tala om barnen som jag kommer att ta farväl av på torsdag kväll.

Som sagt var det i början svårt att hitta ett sätt att prata med barnen eftersom de var många och man kände lite press på att lära känna precis alla så snabbt som möjligt. Nu har jag många fina minnen att se tillbaka på. Några exempel är poolutflykterna till Kabarak när jag fick se ivern och glädjen när barnen skulle få simma, lördagskvällarna när vi skruvade upp volymen och dansade i matsalen, vardagskvällarna när jag läste sagor för de yngsta barnen eller satt med de äldre barnen och de flätade mitt hår eller så spelade vi spel. Jag har hur många minnen som helst som jag får tänka tillbaka på och med tårar i ögonen för jag kommer verkligen att sakna livet på Phyllis.

När jag kom hit var jag medveten om att jag mestadels kom hit för min egen skull, och det har jag sagt till barn och personal att jag hoppas de tycker att jag har gjort bra saker för dem men att de skall veta att de har gett mig så otroligt mycket. Jag vill verkligen och skall verkligen tacka alla barn och personal för att de har gjort den här sommaren till den bästa hittills. Man får verkligen så mycket kärlek här av människorna. Inte bara på barnhemmet utan även av människorna på gatan och i matatun som alltid hälsar glatt. De här härliga människorna kommer att finnas i mitt hjärta för evigt.

Någon annan som kommer att finnas i mitt hjärta och som jag kommer att sakna enormt är min kära Lina som jag har fått dela den här upplevelsen med. vi hade verkligen tur som var så lika för skulle man inte trivts ihop med den andra volontären så skulle inte den här resan blivit så lyckad. MEN det blev den verkligen. Jag har nu en kenyansk familj och en otroligt fin vän när jag åker hem.

Vi har även fått vara med om när livet på barnhemmet blev mer praktiskt. Elektricitet finns nu vilket betyder att datorerna fungerar, vilket betyder att vi kommer att kunna ha kontakt med barnen via mail och det är ju en väldig lyx. Som Lina och Sammy sade häromdagen, det måste vara något magiskt med oss två volontärer för hör och häpna. I helgen hittades vatten långt ner i marken. Arbetarna är nu i full gång med att borra hål och installera allt så snart finns det även rinnande vatten i husen på barnhemmet.

Det har verkligen gått framåt under sommaren och jag är så glad över att ha fått se glädjen i barnens ögon när dessa saker blivit gjorda. Jag glömmer inte den dagen när barnen pekade stolt på en utelampa som lyste och elektriciteten hade kommit. När jag lämnar Phyllis på fredag morgon så vet jag att jag lämnar barnen på ett helt otroligt fint barnhem som blir alltmer bekvämare nu med el och vatten.

Jag är även glad över vissa i personalen som jag har sett ger barnen trygghet och kärlek. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få träffa dessa fina barn igen och kanske även någon av dem i Finland en dag. Det jag säger och verkligen uppmuntrar barnen till är att bara de tar vara på sin skoltid och har drömmar så har varendaste en av dom en chans till ett bra arbete och ett bra liv när de blir äldre och det är dags att stå på egna ben. "Sky is the limit".

Nu återstår det min födelsedags/vårt avslutningskalas som skall bestå av fiskedamm och paj. Det kommer som sagt bli oerhört tufft att lämna barnen på fredag morgon men jag skall verkligen försöka komma tillbaka en dag och hälsa på.

Nu tackar jag för mig. Tack till organisationen Kampi ya Motos Barn som gjorde den här resan möjlig för mig och tack till min älskade familj på Phyllis Memorial Children´s Home.

Terese

Avskedsinlägg från Lina

2011-07-29T21:28:00.000+02:00

Habari!

Nu är dagen kommen, dagen då jag och Terese skriver vårt sista inlägg på denna blogg. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att vi enbart har tre dagar kvar på Phyllis. Två månader har sprungit förbi och på fredag är det dags för att vidga våra kenyanska vyer innan det är dags för den svenska vardagen igen.

Jag har haft en otrolig sommar i Kenya och även om det ska bli otroligt skönt att komma hem till min egen vardag med tillgångar, bekvämlighet och nära och kära. Så vet jag ändå att tiden på barnhemmet har varit en av de bästa i mitt liv. Jag har mött fantastiska människor, sett otroliga saker, lärt mig att uppskatta saker som jag inte ens la märke till i Sverige. Och fast jag ibland har tyckt att det har varit jobbigt med vissa saker som till exempel det som jag nämnde i mitt tidigare inlägg "kulturkrock", så har det alltid funnits saker som har förvandlat det negativa till något positivt. Jag har många att tacka för detta. Uncle Maurice från personalen har varit en ängel sänd från ovan. Min kära kompanjon Terese har varit den perfekta kollegan och vännen som har funnits där i alla lägen. Vi har under de senaste två månaderna levt en vardag som skulle kunna få vem som helst att vilja strypa den andra. Men icke, båda två är fortfarande i livet. Vi har fungerat hur bra som helst tillsammans. Vi har delat glädje och sorg. Vi har varit sjuka, övertrötta, överlyckliga och förtvivlade. Men oavsett humör och hälsa så har vi alltid matchat varandra otroligt bra. Det har funnits de dagar då man bara har velat vara tyst och de då man måste prata av sig. Oavsett hur dagen har varit så har vi alltid fått varandra att skratta. Vilket är något som jag tror har gjort min vistelse här på Phyllis till den bästa. Och sen självklart har jag alla barn och resten av folket att tacka för två fantastiska månader. När jag kommer hem till Sverige har jag en till familj att tänka på. Min kenyanska familj som innehåller mer än 100 personer.

Självklart står vissa av dessa människor mig närmre, det finns de som har gett mig så mycket kärlek så mitt hjärta snart inte ryms i min kropp längre. Min syster Ann och mina bröder Kimani, Joseph och David kommer alltid att finnas i mina tankar. Och förhoppningsvis ses vi igen i framtiden. Jag kommer att sakna deras kramar, pratstunder, skratt, skämt, leende och mycket mycket mer. Mina kära high schoolers Paul och Joel får mina smilband att arbeta varje gång jag ser dem. Min otroliga vän Samuel har flera gånger om bevisat för mig hur mycket en person kan göra för en annan. Att en kille som går i sjätte klass kan vara så öppen, mogen och ärlig är helt makalöst. Jag har nog aldrig stött på någon som har fått mig att känna mig så uppskattad förr. Denna kille har i brev och pratstunder bevisat att vänskap och kärlek är det finaste på denna jord. "Your love can kill an enemy", det är en mening jag aldrig kommer att glömma. Små killar som Simon och Boaz har enbart kunnat le mot mig för att förgylla min dag. Och tvillingarna Simon och Peter vet alltid vad som behövs för att få alla på bra humör.

Men även de lite blygare barnen som egentligen inte säger så mycket eller visar sig så ofta har visat hur mycket de uppskattar vår tid här på Phyllis, något som vi lägger märke till mer och mer desto närmre slutet man kommer.

Jag har fått ett antal brev av barnen, brev som jag ska förvara på bästa tänkbara stället. Och när jag sitter där i min gungstol om 70 år, så ska jag ta upp och läsa dem och tänka tillbaka på mina kära vänner och min tid på Phyllis Memorial Children´s home. Vem vet, en vacker dag sitter jag kanske här igen. Barnen frågar ofta när jag ska komma tillbaka. Det är lika jobbigt varje gång att berätta att man inte kan lova att det kommer att ske. Men däremot kommer de till Sverige så förväntar jag mig att de kommer och hälsar på mig. Jag önskar innerligt att jag får träffa dessa barn igen och att de kommer att lyckas med sina liv. Jag hoppas att de aldrig glömmer bort mig och det jag lärt dem. Jag hoppas att de aldrig slutar drömma och att deras drömmar går i uppfyllelse en vacker dag.

Jag säger det till barnen och jag säger det till dig som läser detta inlägg: Dina drömmar är manualen till din egen verklighet. Ta vara på varenda dag för du vet aldrig om det blir din sista. Lev, älska och lär. Det finns inga hinder, allt sitter djupt inom dig själv. Hakuna Matata, no worries, inga bekymmer.

Jag kan fortsätta detta inlägg i all oändlighet jag har så otroligt mycket att säga. Men allt har sitt slut och tyvärr är det dags att tacka för mig.

Jag kan helhjärtat säga att jag älskar barnen på Phyllis Memorial Children´s home. Och att torsdagen den 28:e juli 2011, kvällen då vi ska säga hejdå innan vi lämnar barnhemmet morgonen därpå, kommer att bli en av de jobbigaste dagarna i mitt liv.

Det är med glädje och sorg som jag för sista gången i denna blogg skriver:

Hakuna Matata

Lina Almekvist

Kimani, Lina och Ann

Bänkarna i biblioteket är nu gröna och fina

Boaz

Kocken Maurice och Lina

Obama och Lina

Paul

Simonn och Lina

Tack för oss! Lina och Terese

Gudstjänst i Kenya

2011-07-25T09:37:00.000+02:00

Hej!

Den senaste veckan har gått fort igen. På lördagen skulle vi ta den tredje gruppen till poolen i Kabarak. När vi äntligen kom dit med barnen så visade det sig att mannen som skulle släppa in oss var sjuk. Så poolen var stängd och det var bara att återvända hem med barnen igen. Det var ju synd eftersom vi redan tagit oss dit, men nu på lördag skall vi ta den gruppen och den fjärde och sista gruppen och simma för sista gången. På lördagskvällen visade vi komedifilmen Babys day out och den gjorde verkligen succé bland både barn och personal som vek sig av skratt. Det var ju positivt eftersom det har blivit bestämt nu att barnen skall sluta se på våldsamma filmer.

På söndagen hade vi en lekdag på fältet uppe vid skolan. Barnen fick välja mellan fotboll, brännboll och stafetter. Det var roligt och bra för barnen att komma ut och leka lite för annars tittar de oftast på film på söndagarna. När vi hade lekt färdigt kom alla tillbaka till matsalen och vi bjöd på saft och kakor.

Biblioteket öppnas igen i början av nästa vecka då alla bänkar och bord är färdigmålade gröna. Nu är det väldigt fint i biblioteket när allt är nymålat och barnen kan börja sitta där igen och läsa sina läxor och biblioteksböcker.

I söndags blev Lina och jag bjudna till två Kenyanska hem vilket var jätteintressant. Runt lunch hämtades vi av grannen Joshua som ville bjuda med oss till kyrkan som hölls den dagen ute på hans gård bredvid barnhemmet. Vi var inte alls beredda på vad som skulle ske och vi blev faktiskt lite chockade när vi kom fram. Där satt det en grupp av äldre såväl yngre människor som skulle ha gudstjänst. Vi satte oss ner med dem i varsin fåtölj och de började kyrkan med sång. De dansade och sjöng och spela på instrument. Trumman de spelade på gjorde sången väldigt mäktig. De levde verkligen sig in i sången och jag satt och rös under hela sången för det var verkligen något annat än att gå i kyrka hemma i Finland.

Här har alla människor verkligen rytm i sig och sjunger med sådan inlevelse så man blir alldeles rörd varje gång man hör sång och musik här. Det spelar ingen roll om personen är 2 år eller 80 år så har de fortfarande samma rymt och rörelse i kroppen. När de hade sjungit så började en i taget att ställa sig upp och säga vad de var tacksamma över eller läste något ur bibeln. Lina och jag kunde också delta eftersom en av männen översatte allt till engelska som de andra sade. Sen var det våran tur att ställa oss upp och berätta vilka vi var osv. Det översatte mannen till swahili så att de som inte kunde engelska också förstod.

När kyrkan var färdig satte sig alla och bad en stund för sig själva. Innan det var dags för oss att gå tillbaka till barnhemmet så blev vi bjudna på chai. När vi kom hem hade vi lekdagen och på kvällen var vi bjudna till Wendo och Shaees på te. Det var också en otrolig upplevelse eftersom de har utsikt över berget och farmen där deras kor betar på. Det var en utsikt som man bara sett på film hittills och jag trodde verkligen inte att det landskapet låg så nära barnhemmet. Vi rör ju oss bara på barnhemmet och vägen till Nakuru och där är det inte så mycket utsikt. Wendo och Shaees var jättetrevliga och vi är väldigt tacksamma över att de bjuder hem oss volontärer dit.

Nästa vecka kommer vårt sista blogginlägg och innan dess skall vi till poolen på lördag och Linas vän kommer hit. Sedan på onsdag är det min födelsedag som vi skall fira med gräddtårta till alla barn och fiskedamm.

Ha det bra!

Kram Terese

(skrivet 21:e juli)

Senaste nytt från veckan som gått

2011-07-15T08:54:00.015+02:00

Hej!

Tiden börjar gå fort på barnhemmet. Vi hinner bara stiga upp så är det kväll igen. Måndagar blir snabbt söndagar. Vi börjar bara ha ca 2 veckor kvar på Phyllis och det märks både på oss volontärer och på barnen. Vi spenderar verkligen all tid vi har med varandra. Den senaste veckan har jag och Lina spenderat tid i biblioteket och målat om borden och bänkarna. Nästa vecka borde det vara färdigt och då är borden och bänkarna gröna och det fina datorbordet som Uncle Sammy och några high school pojkar har gjort är gult. Vi har haft roligt när vi målat och spelat musik vilket har uppskattats av eleverna som har kommit ner dansande från skolan på lunchrasten. De har dansat en stund och beundrat de nymålade borden.

Efter skolan har vi spenderat tid med barnen. Vi har haft biblioteket öppet vilket fungerar mycket bra. Det är fler barn som lånar böcker nu och inte bara bilderböcker utan även tjockare böcker. Efter middagen har jag läst sagor för de yngre barnen och de har börjat förstå och säga lite engelska ord nu så det betyder att det är bra att läsa för de på engelska innan läggdags. Efter det har jag pratat och sjungit med de äldre flickorna i deras sovsal. Slutligen har vi varit i pojkarna sovsal där det är liv och rörelse innan läggdags. De senaste kvällarna har jag och några andra pojkar spelat sänka skepp vilket de tycker är mycket roligt. De har även fått låna min telefon och spelat ett spel på den så nu är det full tävling om vem som skall slå nästa rekord. Annars har vi bara suttit och pratat med pojkarna som tycker det är mycket roligt när vi umgås med dem innan läggdags.

Det börjar som sagt märkas att tiden för oss på Phyllis snart är över. Många av barnen som kanske inte pratat så mycket förut kommer nu fram och vill visa sina läxor eller spela spel eller vadsomhelst för att umgås en stund med oss. De har också börjat fråga hur vi skall hålla kontakten sedan och vill ha våra adresser. Det kommer att bli svårt att lämna de fina barnen som vi har fått bra kontakt med men det positiva är att datorerna håller på att installeras och när det är klart så kan vi ha e-mail kontakt med barnen. Kanske även skype med webbkameror. Lina har haft lite dataundervisning med några ur personalen eftersom kontorsdatorn fungerar nu.

För en tid sedan frågade jag barnen om det är något de vill göra så länge vi är här. De ville att vi skulle ha picknick. Så den här söndagen skall vi ha en picknick ute på fältet vid skolan efter kyrkan. Vi skall kalasa på saft,kakor, muffins och leka lekar. På lördagskvällen kommer vi att titta på en komedifilm, ensam hemma. Det har visat sig att barnen föredrar filmer där de slåss och skjuter människor. Nackdelen med detta är att främst pojkarna på barnhemmet börjar leka med varandra så som de sett på tv vilket betyder att de slåss på skoj. Det är inte bra eftersom när de äldre pojkarna gör det så börjar tom det yngsta barnen att sparka varandra. Så nu på lördag skall vi försöka fånga deras intresse med en komedifilm och hoppas de tycker om den och börjar intressera sig för andra filmer med minde våld i.

Det här var nytt för den här veckan!
Terese Backlund

Den perfekta volontären

2011-07-05T09:57:00.000+02:00

Habari!

Jag och Terese har valt att skriva ett gemensamt inlägg idag. Ibland kan det vara svårt att bestämma sig för vad man ska skriva om, då vardagen på Phyllis ofta är densamma (med små ändringar beroende på aktiviteter). Vi skulle kunna skriva om hur det var när vi tog barnen till poolen i lördags. Om lekdagen i söndags då vi introducerade leken "hela havet stormar", som har blivit den nya favoritleken på Phyllis. Eller så hade vi kunnat skriva om brödbakningen i lördags som fick personalen att vika sig av skratt. Men mer än såhär tänker vi inte nämna om detta. Istället kommer dagens inlägg att handla om ett ämne som berör oss väldigt mycket.

Nämligen livet som volontär. Hur skall man vara som en perfekt volontär?

Det är en väldigt bra fråga, som har tusen olika svar. Först och främst vill jag förklara för er hemma i Sverige hur en dag på Phyllis KAN se ut. Vi vaknar på morgonen, börjar dagen med att hjälpa Maurice i köket genom att hacka kål, lök, tomater, sukuma wiki etc. Vi hämtar vatten, hjälper till i trädgårdslandet, rensar bönor, ärtor och majs. Tvättar och diskar. Hjälper till att servera maten. Följer barnen till skolan och får också tillfälle att hålla i lektioner. Ja som ni ser så finns det en del saker som görs dagligen och som är valfritt för oss volontärer att göra. Förutom dessa sysslor så finns det även över 100 barn att leka med och ett helt område att ordna om man så vill. Jag och Terese ska till exempel måla om alla bord och stolar i biblioteket och datorsalen denna veckan.

Men tillbaka till den stora frågan. Hur är den perfekta volontären?

Mitt svar på den frågan är att det inte finns någon volontär som är perfekt. Alla väljer hur man vill spendera sin vistelse här, man är ju trots allt här för sin egen skull. Jag anser att en bra volontär är en som vågar se sina egna styrkor och svagheter. Har man inte möjlighet att ge 110% till 108 barn 24/7, så gör man inte det. Vill man ta två lediga dagar i veckan till att åka till Nakuru (som dessutom inte är helt lediga, då man bland annat köper saker till barnhemmet, bloggar, skickar viktiga mejl, samt tar reda på information inför kommande aktiviteter etc.). Väljer man att ta två sådana dagar i veckan för att hinna med allt och även för att suga åt sig ny energi eller bara för att få ha lite egen tid för sig själv, ja då tar man den tiden. För om de få timmarna kan göra så att du trivs bättre och kan ge mer, då har du gjort ett val som förbättrar dig som volontär (enligt mig).

Det är ingen mening att försöka efterlikna någon annan eller att tillfredsställa andras behov om man själv inte känner att det är rätt. Det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv. Ställa sig frågan: Vad klarar jag av? Vad gör mig glad? För om jag inte är glad och känner att jag kan gå in helhjärtat med mina projekt, då märker både personalen och barnen det väldigt snabbt och då försämras vistelsen här.

Vissa dagar är oerhört tuffa här på Phyllis. Det finns de tillfällen då man förstår hur bra vi har det hemma i Sverige. Vi har föräldrar som dagligen säger att de älskar oss. Vänner som finns där i alla lägen. Lärare som hjälper en att förverkliga sina drömmar etc. Självklart gäller inte detta alla, men jämför man med barnen på barnhemmet så ser Sverige ut som min beskrivning. De flesta barnen på Phyllis har inga föräldrar som ger dem den uppmärksamhet de behöver. De har inte alla tillgångar som vi önskar att de skulle haft. Men de har vänner. Många vänner...

Jag anser att Phyllis är en bra plats att växa upp på. De har tak över huvudet, tillräckligt med mat och någon att prata med om dagarna. De går till och med i skolan. Men, det var först när jag såg en finsk flicka (Terese) gråta som jag insåg hur tufft det måste vara att leva på detta sättet.

Det finns en ung tjej på barnhemmet som jag fattade tycke för redan vid dag ett. Denna tjej är väldigt gullig mot oss volontärer, men när vi ger uppmärksamhet till ett annat barn i samma ålder så blir hon elak mot det barnet. Något som Terese tårar gjorde mig väl medveten om varför. Jo, för att den uppmärksamhet och kärlek som hon får utav oss och personalen är den enda denna flicka får av en vuxen människa. Jag vet inte om hon vet hur det känns att bli älskad. Jag tror inte att hon har fått höra orden "jag älskar dig" eller "Nakupenda" som det så fint heter på kiswahili.

Jag är medveten om att barnen på barnhemmet inte behöver bli räddade. De har det bra här. Men jag känner ändå att den dagliga kram jag ger till dessa barn uppskattas och behövs. Man behöver inte alla saker i världen för att bli lycklig. Du kan spela fotboll utan ett mål med nät. Du behöver inte ett gummiband för att hoppa "in-apart", du kan knyta två linor. Men något du behöver är närhet, en äkta vän, en kram eller ett leende.

Jag anser att jag redan har växt som både volontär och person och jag har väldigt många att tacka för detta. Men främst en tjej som jag förhoppningsvis kommer att behålla som en nära vän resten av mitt liv. Nämligen tjejen som nu ska fortsätta detta inlägg...

Hakuna Matata

Lina Almekvist

När man är på Phyllis som volontär så kan det hända att man känner sig ganska vilsen och otillräcklig ibland. Åtminstone jag. Det är så många barn och man tror att man skall lära känna alla barnen och ge hundratjugo procent av sig själv hela tiden. Jag har nu insett att för så kommer det inte att bli så. Jag pratar med alla och leker allmänna lekar och läser sagor i sovsalarna osv. men då finns det vissa man kommer närmare. Det märker man när någon kommer med sin lilla påse med bilder och brev i från sin tid före Phyllis. När de vill berätta om sina syskon som kanske är vuxna idag och bor på annat håll. Eller ett foto på sin hund de hade som liten. Det är då man känner sig lyckad som volontär när ett barn anförtror sig åt en med sitt förflutna. Det värmer verkligen och betyder mycket när ett barn vill öppna sig.

De första veckorna är det för det mesta ytligt och man frågar namn, ålder, intressen osv. Nu börjar man känna sig lite mera hemma på barnhemmet och stressen har släppt lite. Med stress menar jag frågor som "vad skall vi hitta på i helgen, nu slutar barnen skolan nu måste vi vara över hela stället och prata och skratta med alla, vad skall vi baka, när skall vi ha disco osv." Jag har också insett att det inte finns någon regelbok för hur man skall vara som volontär. Det avgör man själv. De allmänna aktiviteterna är ju självfallet det som alla volontärer kan göra, simning, lekar, filmkvällar osv. Men det jag menar är hur man är under tiden mellan aktiviteterna. Det är det man måste komma underfund med själv. Jag personligen sitter gärna med en eller flera barn och pratar på kvällarna och det är då man kommer närmare dem. Volontärer är också olika människor med olika personligheter så nu när jag är här så pratar jag lite mer med vissa barn och när nästa volontär kommer så kanske den pratar mer med andra. Det viktigaste för mig var när jag insåg att jag skall vara mig själv. Visst är det bra att få råd av tidigare volontärer men slutligen så är det min resa och min upplevelse på barnhemmet och om man skall mäta sig med andra så blir det inte bra.

Som sagt så har det varit lite flummigt och vilset de första veckorna men nu börjar jag hitta rutin i vardagen och börjar känna mig säker i min roll som volontär. Det som stärker mitt självförtroende här är när ett barn säger att de vill att man skall stanna längre eller komma tillbaka till barnhemmet en annan gång. Då blir man verkligen lycklig och känner sig uppskattad. Jag har ett exempel på det här. De äldre flickorna är de som kan vara lite knepiga att få kontakt med. Jag vet inte om det är för att de förstår att man kommer en stund in i deras liv och sedan försvinner igen. Det är även alltid samma frågor vad de heter osv som förmodligen varje volontär börjar med i sina första konversationer. Nu är det en flicka som jag har försökt prata med ibland men hon svarar oftast kort och avvikande. Men för någon dag sedan började vi att prata och jag nämnde att jag kommer att lämna barnhemmet i slutet av juli. Det var då mitt hjärta tog ett glädjeskutt när hon tittade in i mina ögon och sade allvarligt: "I'm really gonna miss you when you leave us. I hope you come back someday." Det här är vad jag anser är att lyckas som volontär, när man hör de orden.

Jag har också tidigare nämnt att jag gärna leker med de yngsta barnen och det gör jag verkligen så ofta som möjligt. De förstår ju inte riktigt vilka vi är och när vi åker hem så kommer de inte komma ihåg oss på samma sätt som de äldre barnen. Men det är också de som förgyller ens dagar här när de vill att man skall komma och natta dem när de skall lägga sig eller när de kommer springande på morgonen och sträcker sina armar och vill upp i famnen. De ger jag gärna så många kramar till som möjligt under en dag för det slog mig för några dagar sedan och det slog mig så hårt att jag började gråta. De har inga föräldrar, de får inte den närheten som barn får i Finland och Sverige. Därför har vi volontärer en viktig roll att ge dem kärlek och trygghet så att dessa barn också för det när de växer upp. Men då måste jag också nämna att barnen till varandra är helt otroliga att visa varandra kärlek. De går ofta och håller varandra i hand och tar hand om varandra. Det är väldigt fint att se att de har en stark sammanhållning på barnhemmet. Men som sagt det är när man hör uppskattande meningar och får kramar av barnen, det är då man känner att man gör något bra på den här resan.

Kram Terese Backlund

Elen är här!

2011-06-30T17:34:00.000+02:00

I måndags när vi kom hem från Nakuru möttes vi av leende barn överallt. Vi frågade vad som hade hänt och de pekade stolt på en utelampa som LYSTE. Elen har alltså kommit och fungerar i alla hus. Varje kväll när det blir mörkt så sätts lamporna på och det är verkligen stor skillnad sen tidigare. Det är väldigt trevligt nu när vi serverar middagen när det lyser i köket och i matsalen. Efter middagen går barnen över till biblioteket för att göra sina läxor där nu istället för i den mörka matsalen. Det går också att låna böcker i biblioteket nu när det blir mörkt och det är populärt att läsa en bok efter läxorna. Utelamporna som lyser vid grinden och utanför husen gör det också hemtrevligt och mysigt. Det är nog den största nyheten och glädjen just nu på Phyllis. Nästa vi skall göra som kommer att bli roligt är att vi skall åka och simma med barnen. Det kommer att bli fyra grupper så det blir varje lördag i juli.

De senaste dagarna har Lina och jag hjälpt till att rensa bönor, ärter och majs. Lina har också kommit på att leka lejon med de yngsta barnen och de är så ivriga när hon jagar dem att de skrattar och gråter om vartannat. Det är mycket trevligt på eftermiddagarna när vi umgås med personalen under bönrensningen. Ibland bjuder även någon av auntisarna på sig själva och hoppar iväg med ett hopprep. Mycket dans och musik blir det också när uncle James kommer med sin bandspelare.
Det här var veckans rapport från Phyllis!

/Terése

Kulturkrock

2011-06-28T18:04:00.000+02:00

Habari!

Fler namn och kiswahili fraser börjar sätta sig på minnet. Det börjar bli svårt att utläsa om bonnabrännan på fötterna kommer från solen eller från den röda jorden. Och jag börjar mer och mer förstå hur det kenyanska folket fungerar. Ett folk som jag vid första anblick ansåg vara ett enkelt och harmoniskt folk, men som jag mer och mer börjar inse har lika mycket bekymmer som det svenska folket. Nu menar jag inte bekymmer som att vattnet tar slut, tvätten inte blir ren eller att bensinkostnaden blir högre. Utan jag menar saker som jag anser komplicerar mitt förhållande till lokalbefolkningen.

Ett exempel på detta är följande. Häromdagen inträffade ett litet missforstand mellan två grupper. Den ena gruppen var personalen och den andra innehöll mig och två av barnen på barnhemmet. Det var ingen stor händelse, men den var tillräckligt stor för att barnen som var inblandade skulle få skäll.

Inget konstigt med det, eftersom utskällningen uppstod då personalen enbart hade varit oroliga och därmed var den egentligen menad väl. Det jobbiga här var att detta inträffade på kvällen, så jag gick till gästhuset för att sova. I dåläget visste jag inget om att någon var sur, vilket vi snabbt upptäckte då vi hörde personalen skrika på barnen. Efter ett samtal till Sverige, så bestämde jag mig för att vänta till morgonen därpå med att prata med personalen. Vilket visade sig bli svårt, eftersom det inte fanns något att diskutera, då de spelade som att inget hade hänt.

Jag vet inte riktigt om jag har förklarat detta rätt, så att ni förstår. Men i helhet så är det jobbiga att sanningen oftast undanhålls från oss volontärer, då de inte vill att vi ska bli ledsna eller sårade på något sätt. Vilket självklart är bra, men när det kommer till sådana här saker, då jag själv var inblandad, så vill jag gärna ta en diskussion så allt reds ut. Men med olika normer och regler kan detta ibland bli lite komplicerat, tyvärr.

Anledningen till varför jag tar upp detta i bloggen är inte för att få någon att framstå som negativ, utan för att visa en verklig bild av hur det egentligen är här i Kenya. Livet är inte en dans på rosor. Och fast detta kanske inte verkar vara en "big deal", så vill jag ändå påpeka att det är ganska tufft att inte "vara som alla andra". Att inte leva under samma omständigheter, inte kunna veta om svaret man får är ärligt eller om saker undanhålls av en anledning.

Sådär! Nu är det negativa klart! Dags att berätta om veckan som har gått. Veckan har bestått av allt från guppiga cykelturer, fotbollsmatcher, festmåltider och sorgliga avsked. Det är nu snart en vecka sedan Torbjörn och Oliver lämnade barnhemmet. I onsdags for de vidare ut i Afrika, vilket vi "firade" med att ha en avskedsmiddag med grillat kött, ris och sketcher. Dagen därpå var det dags för mig och Terese att gnugga geniknölarna och komma på roliga saker som vi kan göra med barnen. Vi har nu tagit över killarnas brödbakning, fotbollslirande och bibliotekssysslor. Utöver detta har vi även bjudit barnen på köttsoppa, vilket de verkligen njöt av. Vi har varit med om säsongens första fotbollsmatch, vilket tyvärr slutade med en förlust (0-4). Men matchen var ändå väldigt intressant då hälften av spelarna spelade utan skor. Kor betade vid sidan av planen. Domarna använde vita t-shirts som flaggor och målen saknade nät. Självklart samlades publiken runt mig och Terese eftersom vi är såkallade "Mzungu" (vit människa), men detta är något vi är ganska vana vid, vid detta laget. Just nu blir vi chockade varje gång man går förbi någon utan att de hälsar på en. Annars leker livet! Hoppas att ni hade en bra midsommar hemma i Sverige, sköt om er så hörs vi om ett tag!

Hakuna Matata!

/Lina Almekvist

Flickornas sovsal

Lina och Ruth

Barnen ställer mer än gärna upp på bild!

Dags att göra om flätorna i håret

Terése och Lina på fotbollsmatch

Phyllis lag laddar upp

Veckan som gått

2011-06-20T16:56:00.000+02:00

Hallå!

Nu har jag varit ca 2 veckor på barnhemmet. I mitt senaste inlägg skrev jag att jag höll på att lära mig namnen på barnen. Nu har jag börjat känna igen de flesta och lärt mig några namn så att de sitter. Den senaste veckan har gått bra, jag har bl.a. varit med på en lektion för de yngsta barnen i skolan. Lina och jag har lärt barnen att fläta vänskapsband i olika färger osv.

Senaste helgen så hände det mycket roligt. På lördagen åkte Uncle Sammy, Torbjörn, Oliver, Lina, två flickor från barnhemmet och jag till ett high school för att hälsa på elever från barnhemmet. Det var besöksdag på skolan så hela skolgården och en stor gräsmatta var fullsatt av familjer och vänner till eleverna. Alla satt och åt mat som besökarna hade med sig. Det var väldigt fint väder och en perfekt dag för picknic. När vi parkerat bilen så kom flickorna springandes och det var verkligen roligt att se när de kramade om sina småsystrar som hade följt med oss. När alla hade hälsat så satte vi oss på gräsmattan och dukade fram mat och dricka som vi hade med oss. Alla åt med god aptit och pratade och skrattade. När vi ätit så gick vi runt på skolområdet och tittade på skolan och sovsalarna där de bodde. Efter några timmar med flickorna blev det dags att åka hem och vi avslutade besöket med glass i solskenet.

På kvällen ordnade vi ett disco som blev sista discot for Torbjörn och Oliver. Vi hade gjort bål, popcorn och godis. Alla dansade och hade jätteroligt. Vi hade också en jättefin discokula i taket gjord av en boll och en krossad spegel som limmades på bollen.

På söndagen åkte jag med åtta flickor som skulle till frisören och flätade håret. Det var verkligen intressant att se hur de flätar dessa små och spända flätor. Eftersom jag är utbildad frisör så var det roligt att få åka till en salong här och se hur det går till. De började med att föna håret rakt och sedan delade frisören in håret och gjorde små små flätor och det gick verkligen snabbt. Jag satt och tittade ivrigt i ca 6 timmar på flätningen. I mitten av dagen gick jag och köpte läsk åt alla för det behövdes i värmen och de satt ju ganska länge och blev flätade så det var uppskattat med lite dricka.

Det här var några saker som hänt den senaste veckan. På onsdag åker pojkarna vidare och Lina och jag lämnas kvar på barnhemmet så då blir det dags för att planera vad vi skall hitta på för roliga aktiviteter med barnen resten av sommaren!

Terése

Astalavista Baby!

2011-06-17T18:07:00.000+02:00

Hög tid att packa de sista prylarna, klämma ner de sista kläderna och massera de fortfarande vita skinkorna på locket till väskan för att ens ha en ringa chans till att stänga den.

Det skulle varit något! eller hur?

Men...

Nu är det inte så. Min ryggsäck, som jag inte har för vana att sitta på, har (precis som jag) förlorat väsentligt i vikt. Och i båda fallen känns det bra. Med lättare packning på ryggen beger vi oss och utforskar landet, som enligt rykten ska ligga, väster ut. Dags att lämna hemmet och luffa vidare.

Och fylla, det blir det i helgen! En fylla grundad på lek, dans och en rumpskakning som kommer få Turning Torso (ja, i Sverige) att gunga. 3 1/2 månads hårdträning kommer få sitt uttryck i helgen. Barnen på Phyllis Memorial ska få se att aven Mr. Uncle Mguuchafo kan få skinkorna och dallra som den färskaste gelé.

"Cuz if I'm going out, I'm going out with style"

Tränar

Med fortsatta bakat vibrationer sammanfattar vi, med style, även "Livet på ett barnhem en vår 2011". Enbart på denna blogg.

Men först en nyhet!

Det tog sin tid, det är inte enkelt att ringa eller hitta fyra olika rektorer för fyra olika skolor. Allt för ett möte. Men jag känner på mig, ett litet frö kan växa upp till den vackraste blomma. En fotbolls liga är nu planterad i Phyllis bördiga jord. Om inga ogräs konkurrerar om växyta med fotbollsligan, så ska ni se att det kommer blomma varje söndag mellan september till december.

Det dyraste, men också det mest värdefulla, frö jag någonsin planterat.

Med frön i åtanke, lämnar vi John "JJ" Kimani med ett ansvar att få Phyllis kryddträdgård att gro. Upp spirar i skrivande stund koriander, Salvia, Basilika, Pili-Pili, Rosmarin och även okryddade varianter som rädisor, tomat och gurka. Förutom min kära mor, så har Kimani de grönaste av fingrar.

Kimani

Två projekt som hålls flyttande ven när vi landkrabbor åter igen befinner oss på säker mark. För vi kan segla utan vind. Vi rör oss framåt i stiltje. I ett land där religion är en diktatur. Där tradition är ett krav. Det var först som en gigantisk mur. Men känslan är desto finare när den är raserad och en vänskap är etablerad mellan religös fanatiker och hedning från norr, mellan flickor och pojkar.

Vi kan också ro utan åror. Ro projekt i hamn. Inga rövarhistorier. Och, i någon skruvad egensinnad tanke, önskar man att historier eller rövarhistorier om Uncle Mguuchafo och Uncle TB kommer eka i väggarna på Phyllis i en tid framöver. Historier om Uncle Mguuchafo som springer runt i flickornas sovsal och skriker "SKAKA RUMPA" till det kännbara priset av att bli portad. Eller historier om hur han kunde lugna ner sig och få den vildaste 3 åring att somna i hans knä. Rövarhistorier om hur bröddeg rann som vax ur Uncle TBs öron, därför att han inte hade vett att sluta baka.

Frågan är om vi kan skiljas från vänner utan att fälla tårar?

Mr. Uncle Mguuchafo

Löften om saft och kakor

2011-06-17T17:37:00.000+02:00

Det tog mig knappt en kvart att sopa de drygt 15 kvadratmeter som utgör bibliotekets datorsal. I hörnet står två stora travar termitsäkra stolar och dammet som kvasten river upp lägger sig i ett tunt lager ovanpå. Väggen är ännu bar, timmer och spånskivor och spikar sticker ut, och den gröna färgen på dörren kletar fläckvis.

Om fyra timmar är väggen täckt i Kenyas färger. Svart för folket, vitt för freden, rött för blodet och grönt för moder jord. Betonggolvet är renare, men den som tittar närmre finner rödskimrande spår av kvastens framfart i dammet som ännu ligger kvar.

Om ytterligare någon vecka är kanske elektriciteten kommen och rummets bord tyngs av skärmar och dess bänkar av nyfikna rumpor. I nuläget står emellertid bord och bänkar tomma, men golvet är sopat och rummet därmed klart för invigningen.

Det är i mitten av juni och regnen drar in från norr ungefär vid niotiden. En timme innan ovädret börjar blixtarna lysa upp husfasaderna och de två röda plastkoppar som majsleveranskillarna drack saft ur tidigare under dagen och som glömdes bort på golvets utskjutande plankor.

Trots att klockan bara nyligen passerade fem är vi oroliga för att det ska börja regna innan alla är samlade för biblioteksinvigningen. Löften om saft och kakor får dock även kenyanska barn att ta ut stegen och knappt 20 minuter senare klipper Milliscent av det gröna sidenbandet och fullbordar nyinvigningen.

På många sätt fullbordar Milliscent även vår vistelse här. Arbetet med biblioteket har varit en fast punkt i närmare en månads tid. Planering, struliga färginköp, en desperat jakt på bokhandlar i Nairobi. Det är ett projekt som innehållit det mesta och som förhoppningsvis ska fortsätta att glädja barnen när minnena av uncle Oliver och Torbjörn bleknat till myter.

Tack för att ni läst,

Torbjörn

Bokylla i biblioteket

Datorsal

Biblioteket

Milicent klipper bandet

Barnen utanför biblioteket på återinvigningen

Äkta lycka!

2011-06-17T17:02:00.000+02:00

Habari!

Nu har jag varit på barnhemmet i sex dagar, vilket syns både på mina kläder och min hud. Den röda jorden tränger sig in mellan trådarna i mina tröjor, röken från köket sätter sig i både hår och kläder. Och huden min börjar få mer och mer färg.

Dagarna i Kenya är väldigt annorlunda till skillnad från de hemma i Sverige. Här behöver man inte kolla klockan varannan minut, heller inte tänka på hur man ser ut. Det som jag lägger mest koncentration på just nu är att försöka lära mig allas namn, ge alla barn lika mycket uppmärksamhet, samt lära mig alla köksrutiner och andra sysslor som skall göras.

I nuläget har jag lagt runt 15-20 namn på minnet, kvar återstår sådär 90 stycken. Det får ta den tid det tar, det viktigaste just nu är ändå att jag trivs med barnen och de verkar trivas ganska bra med mig med.

Det finns några saker som jag önskar att alla människor får vara med om någon gång i sitt liv. Några av dessa saker är att få se lyckan i ett barns ögon när man plockar fram saker som nagellack, studsbollar, målarfärg etc. Saker som är självklara för de flesta barn i Sverige. Men som gör barnen på barnhemmet så glada så att man skulle kunna tro att de skulle kunna göra vad som helst för att få leka med dem. Jag skulle även vilja att alla skulle få känna känslan som sprids inom en när barnen sjunger och dansar. Dessa fantastiska röster, underbara sånger och otroliga rytmer som får håret att resa sig upp på både armar och ben är verkligen inte att leka med. Första gången jag hörde dem sjunga fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Jag hoppades på att jag skulle vänja mig vid det här laget, men icke. Det börjar bli jobbigt att skylla på röken, när man egentligen blir blank i ögonen av den mäktigaste känslan jag någonsin har varit med om. Något jag enbart kan sammanfatta med ordet: ÄKTA! Äkta lycka, Äkta, glädje, Äkta tacksamhet, helt enkelt Äkta...

Hakuna Matata!

/Lina Almekvist

Såpbubblor och sagoläsning

2011-06-15T09:26:00.000+02:00

Terve!

Nu har jag snart varit här i en vecka på barnhemmet. Jag har vid detta laget lärt mig köksrutinerna och hur en dag på Phyllis ser ut. Jag har också börjat känna igen några av barnen och deras namn men det är dock en lång väg tills jag kan allas namn. Men underbara människor och ett underbart land såhär långt.

På dagarna slutar de yngsta barnen efter lunch och det har sprungit runt sex små yrväder på gården på eftermiddagarna. Eftersom jag bl.a. arbetar på dagis hemma i Finland så föll det sig ganska naturligt att jag började leka med de yngsta barnen. De pratar flitigt swahili med mig som om det vore en självklarhet att jag förstår dem och när jag säger tillbaka på engelska säger de ofta till svar de ord de kan som är "one two three YES!"

Första dagen tog jag fram såpbubblor som jag hade med mig och de var så ivriga när vi började blåsa att de gallskrek så fort det kom en bubbla. Vissa blåste lite hårt så att det inte blev någon bubbla och då kom de fram till mig och bad mig blåsa så att de kunde se att det inte blivit något fel på såpvattnet. När vattnet tog slut så målade jag i deras händer med vattenfärg och de tryckte sina handavtryck på ett papper. Det tyckte de var lite spännande också. Så de eftermiddagar jag varit här hittills har jag försökt hitta på något med de yngsta barnen eftersom jag tycker det är viktigt att de har aktiviteter och att man ägnar sig åt dem en stund. Sen när de äldre barnen kommer från skolan så gör de ofta med de små barnen.

Vi har också läst Pettsson och Findus sagor några kvällar. Då har vi gått till flickornas sovsal efter middagen och satt oss i en säng och läst. Ett av barnen har fått hålla i ficklampan som de tyckte var en viktig uppgift. När man läser en saga så varvar barnen ner till natten och somnar bra när sagan är slut. Efter sagan har jag stannat och pratat en stund med de äldre flickorna i sovsalen och de har flätat mitt hår och jag har sjungit för dom. Min första vecka har gått bra och jag har blivit väldigt bra mottagen på Phyllis.

Jag ville ladda upp en bild men det fungerar inte på datorerna idag här i Nakuru så jag får göra det i näste inlägg och hoppas det går då.

Mvh.Terese

Stampat jordgolv

2011-06-11T12:43:00.000+02:00

Jag förstår att det kan låta konstigt för den som inte känner honom, men min pappa hade en period i sitt liv där han talade mycket om stampade jordgolv. Det händer väl fortfarande att ett "stampat jordgolv" slinker ur honom någon gång men intensiteten har avtagit. I Kenya hade han måhända fått ett återfall för här finns stampade jordgolv i mängder. Till och med stampade jordgolvsvägar.

Vägen från B4:an in till barnhemmet är en sådan väg. När det är torrt så dammar den, efter häftiga regn sladdar man runt i dypölarna. Denna väg kom vi gående på i lördags eftermiddag. Klockan var strax efter halv sex och när vi närmade oss barnhemmet hördes sången från barnens aftongudtjänst i matsalen. Vi var tillbaka efter en dryg vecka i Nairobi och på Mt. Kenya och det kändes som att komma hem. Lukterna, synerna och ljuden. Alla är numera bekanta och människorna vi möter på vägen hälsar igenkännande. Plötsligt förstår jag den bubblande lycka high school barnen känner när de kommer hem på loven. Smått förvånad tänker jag tillbaka på mina första veckor här. Inte trodde jag då att Phyllis någonsin skulle kännas som hemma.

Nu återstår knappt två av en sjutton veckor lång vistelse på barnhemmet. Jag föredrar att se det som början på en lång, härlig resa genom sydöstra Afrika än ett slut, men ett avsked är det. Riktigt än är det emellertid inte dags.

På lördag är invigningen av det nya biblioteket inplanerad. Böckerna är sorterade, inplastade och avdammade. De nya väggarna är målade och dekorerade med planscher. Datorrummet står färdigt och väntar bara på elektricitet och säkerhetsboxar att förvara datorerna i. Kort och gott, biblioteket har gått från puppa till fullfjädrad fjäril och det kliar i våra och barnens fingrar.

En spelfilm i familjedrama/zombie-genren håller också på att ta form på Phyllis. För manus står jag och journalistaspiranten Kimani. Vi lovar inget, men håll utkik i biografer runt om i världen i september.

Innan Oliver och jag åker ska vi utöver ovanstånde försöka hinna med matlagningslektioner för de äldsta och en schackturnering för de frälsta. Må bäste man vinna och ta hand om er där hemma.

P.S. Transformatorn som levererades var fel och Phyllis har alltså fortfarande inte elektricitet.

Torbjörn

Klassfoton ska tryckas och sättas upp i klassrummen.

Phyllis flagga vajar stolt på Mt.Kenya.

Oliver målar svarta tavlan i bibblan

Ny volontär anländer på lördag! Välkommen Lina

2011-06-06T10:53:00.000+02:00

Hej,

Mitt namn är Lina Almekvist, jag är 21 år gammal och kommer från den lilla sommarstaden Karlshamn. Just nu bor och studerar jag i den lite större staden, Halmstad, som också är en väldigt fin stad på sommaren. Jag har precis klarat av ett av tre år på Högskolan i Halmstad, där jag läser Medie- och kommunikationsvetenskap. Till hösten ska jag inrikta mig på medieproduktion, så en vacker dag är det kanske mitt namn ni ser i eftertexten till något bra program på TV.

Jag har ett brinnande intresse utav att resa, då jag anser att det är en av de fåtal gånger vi verkligen lever i nuet, tänker på andra människor och njuter av livet. Jag har tidigare rest mycket i Europa, USA och Asien. Och känner nu att det är dags att besöka Afrika, närmare bestämt barnhemmet Phyllis Memorial i Nakuru, Kenya.

Jag är en tjej som har myror i byxorna, jag älskar att röra på mig, umgås och ha många bollar i luften samtidigt. Jag minns att jag som liten alltid hittade på massvis med lekar när det var dags att sova. Detta är något som sitter kvar än idag. Kanske inte när det är dags att sova, men så fort det finns lite tid över, så kommer jag alltid med någon lek som får tiden att gå fortare. Klassens clown, flummiga Lina, Linaflina, det är jag det!

Nu innan resan har jag spridit ordet genom en lokaltidning i Blekinge (Sydöstran), jag har även pratat mycket om organisationen både till vänner och vänners vänner. Jag har samlat in allt från nagellack till badmintonracketar som kommer att följa med mig i resväskan till barnhemmet. Utöver att sprida ordet och insamling av saker så har jag även lyckats ”övertala” en väldigt nära vän till mig att komma ner och hälsa på. Så den 22-29 juli kommer min fantastiska vän, Evelina Edwardsson ner och förgyller allas vardag innan det är dags för oss att fortsätta ut i vildmarken!

Jag hoppas att jag kommer att bidra med massa skratt, roliga stunder och upplevelser som sent kommer att glömmas. Snart är det dags, vi hörs om ett tag! Sköt om er!

Hälsningar

Lina Almekvist

Ny volontär anländer på tisdag! Välkommen Terése

2011-06-03T08:48:00.000+02:00

Jag heter Terése Backlund och kommer från Finland. Jag bor i Oravais, nära staden vasa i mellersta Finland. Jag är utbildad frisör men sedan Juni 2010 har jag arbetat som stödperson i min kommun. Jag arbetar med klienter i lågstadiet som behöver läxhjälp, på dagis är jag assistent åt ett barn och jag arbetar också med klienter med t.ex downssyndrom.

Det senaste året har jag blivit intresserad av att arbeta med barn och ungdomar som behöver mera hjälp än andra. Jag har också tänkt att utbilda mig i framtiden till barnskötare eller ungdomsledare. I sommar har alla mina klienter sommarlov och då tänkte jag att det skulle passa bra för mig att göra en volontärresa som jag har velat göra en längre tid nu. Intresset för det har bara växt mer under den senaste tiden eftersom många av mina klineter kommer från andra länder och vi har en flyktingförläggning med barnhem osv. i min kommun så jag är lite bekant med människor som kommer från länder som har det svårt.

Jag åker till barnhemmet i början av juni och åker hem i början av augusti. Jag ser framemot min resa dels för att jag tror den kommer att vara bra för min personilga utveckling när jag får lära mig att leva på ett annat sätt än jag gör nu och att få hjälpa till och finnas där för barnen på barnhemmet. Mina förväntningar är nog att utvecklas som person och kanske få lära mig saker som kommer att vara bra att veta när jag fortsätter att arbeta med mina klienter hemma i Finland till hösten.Och jag hoppas att jag kommer att göra ett bra arbete med barnen och finnas där och hjälpa till enligt bästa förmåga.

Före min resa nu har jag varit till lågstadiet och berättat för årskurs fem om min resa och vad en volontär är. De fick alla skriva ner en fråga som jag skall ta reda på under sommaren och sen skall jag komma tillbaka och berätta för dem och svara på deras frågor. De ritade även fina teckningar till barnen på Phyllis som jag skall ta med. Det andra jag gjorde för att sprida ordet om organisationen och barnhemmet var att jag klippte och färgade håret på kunder och de pengar de gav går till leksaker eller aktiviteter att hitta på med barnen isommar. Vissa hade redan köpt leksaker som jag tar med mig när jag åker. Det har varit väldigt roligt att berätta om min resa i min kommun eftersom alla har varit glada och stöttande och visat intresse för organisationen och att t.ex bli fadder till barnhemmet. Så nu hoppas jag bara att det blir en bra resa och att jag kommer att göra en bra insats i Kenya.

Hälsningar

Terése Backlund

Årets två största nyheter

2011-05-24T17:22:00.000+02:00

Goddagens!

Är det ett blogginlägg ni inte ska missa detta året, så är det det här. According to my opinion.

Det är nu vecka 21 och nya vindar blåser på Phyllis Memorial Childrens Home. I lördags planerade jag att skriva om veckans lokala friidrottstävlingar och vårt fortsatta arbete i biblioteket. Och när jag planerat att skriva nånting på bloggen två dagar innan. Ofta mer än sällan blir så håller det.

Men... den här veckan, vecka 21, landade kanske årets två största nyheter (det får ni avgöra själva) och jag ska försöka återberätta dem Augustpris style. Försöka.

Vi släpper bomb nummer ett.

Maragia... Mannen, myten, legenden, som arbetat på Phyllis de fem senaste åren, från 2006 till 2011. Han Var barnens bästa vän och många volontärers stora bollplank. Han ägde skrattet, han var förtjust i svenska damer (vem är inte det?) och han var sämst i världen på att pruta. Förde man en diskussion med honom drog han till med "seeeriousssly" och "That would be nice, that woud be ver, very, very, very niiiice". Maragias standard fraser.

Han har nu valt att sluta arbeta på Phyllis Memorial. Det var ett drama värt Skilda världar och förtjänar att omnämnas i enbart klyschor. Tyvärr kan jag bara ett litet antal. Men tiden med Maragia utvinner iallafall en klyscha (som jag kan)... bättre sent en aldrig. Maragia var (och är, såklart!), enligt mig, en drömmare. Han drömde om Sverige, om universitet, om att gå på det där caféet som många volontärer besöker i Nakuru och kunna betala för sig själv. Om körkort och om att äga en kostym, listan kan göras lång. Få av dessa drömmar känns omöjligas. Kanske enbart den drömmen han hade om att gifta sig med en svensk kvinna plus en kenyansk kvinna (MEN om du känner dig villig så har jag numret). Och de diskussioner som jag och Torbjörn haft med honom så har vi påpekat att för att nå vissa drömmar måste man göra uppoffringar.

Maragia valde att offra Phyllis.

Och jag tycker inte det var ett konstigt val. Tyvärr är det så att som socialarbetare på ett barnhem (de flesta skulle jag tro) finns det inte så många möjligheter till avancemang. Med 25 år och drömmar så nöter det faktumet på en. Jag är glad för honom. Hans nya jobb ger honom förhoppningsvis möjlighet till att studera på universitetet, och det vill han... mycket. Vi får hoppas det. Vi hoppas också att det kommer in en lika bra socialarbetare och fyller Maragias skor. Så jag torkar bort tårarna på mig och barnen och tar ton och önskar dig lycka till. Oliver och gänget.

En mjölig Maraiga efter Silly Sports Olymics

Nästa bomb!

Elen är här!

Yepp, yepp, yepp, Igår (läs tisdag den 24 maj) kom ett stort (för stort, hur många kenyaner behövs... o.s.v) gäng spänstiga, stiliga och fullvuxna män från Kenya Power Lightning Company och svetsade och bankade med hammare och svetsade upp en sprillans ny transformator (Ja, den sken). Och som vi har väntat, i närmare 2 1/2 månad har den varit på väg. Dörrar öppnas!

Nu kan vi ha dataklasser och kidsen kan ha mailkontakt med sina special friends (faddrar) och volontärer (Ja, internet var även det en dörr). Det kommer tittas på TV utan ett brummande generator ljud i bakgrunden (som John Maina överlyckligt påpekade). Vilka partyn det kommer bli! Diskoljus, någon? Vi har ett kylskåp + frys som bara står och väntar på att blir nerkylt. "Göra is expriment" dörren är redo att öppnas. Och såklart bekvämligheten av att slippa åka ner till Kampi ya Moto när diesel står på inköpslistan. Att vara volontär nu är ju ännu mer lyx än tidigare (socialt lyx). Phyllis livet kommer nu att förändras. Hela året ska dörrar öppnas! Många dörrar!

Transformatorn installeras!

Nu till rutin.

Biblioteket byggs det vidare på och det blir urläckert. Jag åker till Nairobi, tar med mig Torbjörn och Julia, också!. Sen vidare till en brutal bestigning av Mt. Kenya och sen tillbaka till Phyllis. Tar med mig ett kvitto på böcker för 1500 kr (tack, farmor och farfar, älskar er, barnen med) som borde finnas i Nakuru, skickade från Nairobi, också! Vi målar ditt två blackboards för strölektioner samt datalektioner, bygger en 4 meter hög bokhylla som ska fyllas (Ja den ska fyllas) och ett litet prisskåp.

Bygge i biblioteket

Friidrott har också varit på agendan och vi volontärer följde med som Phyllis mer påklädda cheerleaders till Kipsyenan för att spana in våra flitiga tävlanden. Två gick vidare till distrikt mästerskapen i Kabarak, tyvärr tog det stop där. Respektive kom 3:a i sina grenar, Samson i 200 meter och Simanza i kula. Vad är det man säger? Andra platsen förlorar man och tredje platsen vinner man. Samson får en ny chans nästa år.

Sen avslutar vi med ett stort adjö till Julia som nu avrundar sin sista vecka på Phyllis. Tiden har gått fort (klyscha) och det strilar nog några tårar när vi på fredag ger oss av. Jämt fördelat mellan Mzungo kvinna och Phyllis Flickor. Även där torkar vi tårarna och önskar henne lycka till! Oliver och gänget.

Kram Oliver, hörs om två veckor (då från Torbjörn)

Silly Sports Olympics

2011-05-24T17:02:00.000+02:00

Då är det dags att vinka adjö till Phyllis. Kanske är det ett hejdå, eller kanske ett på återseende. Tiden får utvisa, men jag gissar på det sistnämnda. Senast igår sa jag till Torbjörn att jag vill inte skriva någon himla klyscha om hur snabbt tiden har gått, men faktum är att det är ju precis det den har gjort. Sex veckor har gått sedan jag först satte min fot på Phyllis. Det känns ofattbart att detta fantastiska äventyr nu närmar sig sitt slut, men samtidigt har jag upplevt så otroligt mycket. Tiden har gått fort men jag känner inte på något sätt att den har runnit mig ur fingrarna, eller ånger över saker jag inte hunnit göra. Jag har hunnit med mer än vad jag vågat hoppas på så kort tid. Jag har lärt mig otroligt mycket om den fantastiska afrikanska kulturen, men även om mig själv. Jag har mött så många eldsjälar och medmänniskor som jag aldrig skulle mött annars. Jag känner att jag har fått en riktigt god relation till barnen och personalen, jag känner att jag har bjudit på mig själv och att jag fått mycket tillbaka. Det känns otroligt skönt att med handen på hjärtat kunna säga att jag är absolut nöjd med min tid här. Ingenting var som jag hade tänkt mig, det var helt annorlunda allt jag förväntat mig. Men absolut lika bra om inte bättre!

Jag skulle kunna avsluta med att summera min tid här, mina tankar upplevelser och känslor. Men det tänker jag inte. Istället berättar jag om min sista helg här. I lördags fick jag slåss om ugnen och brödformarna med Torbjörn. Äppelkaka stod på schemat. Vad jag har förstått så är äpplen lite av en exklusiv frukt här i Kenya och många av barnens favorit. Så en äpple-kanel kaka tyckte vi kunde passa bra till lördagens filmmys. Hjälp med kakbaket fick jag av Jacinta och Stacy! Sammy berättade att det var "by far the best thing he had ever eaten". Så jag har lovat att göra om det en gång till innan jag åker hem!

Barnen tittade på Sagan om ringen, som vi hittat i Nakuru samma vecka. Vissa tittade med lite skräckblandad förtjusning och det var nog tur att Torbjörn och Oliver haft sin lektion om specialeffekter i film helgen innan. Andra var superimponerade och frågade efter nästa film innan de ens tittat färdigt på den första!

Söndagen hade vi planerat lite aktivitet. Vi kallade det för "Silly sports Olympics". Tanken var att det skulle vara ett roligt komplement till de atletics-games som några av barnen tävlat i veckan som gått. ”Silly sports olympics” omfattade säckhoppning, springa med en sked med en potatis på i munnen, irländsk julafton samt att fiska upp en apelsin med tänderna ur en hink vatten, och sedan på samma sätt plocka upp en bit godis ur en skål med mjöl.

Denna aktivitet planerades omsorgsfullt. Rekvisita inhandlades, priser köptes och allting planerades i minsta detalj och banan ställdes upp med god framförhållning. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det blev väldigt mycket TIA. Maragia (socialarbetaren) släppte bomben om att han ska lämna Phyllis en stund innan. Barnen var jätteledsna men ville ändå leka. Vi tänkte att det var ju åtminstone ett bra avslut för Maragia att få göra något roligt med barnen. Så vi körde på. Säckhoppningen var först ut och det blev många goa skratt.

Men att tro att man skulle kunna hålla organiserade lekar var lite väl optimistiskt, att sedan tro att man kunde hålla organiserade lekar med mat var bara naivt. Potatisen från stafetten försvann innan jag hann blinka. Apelsinerna likaså. Och när det gick upp för barnen att det var godis i mjölet utbröt hysteri. Alla kom springandes på en gång och slogs om bitarna. Medan vi försökte styra upp det hela blandade några av barnen ihop mjölet med vattnet och satt och åt den kladdiga smeten med skedarna från potatisstafetten. Då kastade vi in handduken och gav upp. Det hela blev med andra ord inte som planerat, men vi hade roligt. Och i slutändan var det ju i alla fall det som var meningen. Spelar egentligen inte roll hur allting artade sig, vi ville ha många skratt och det fick vi.

Nu ska vi ge oss iväg och shoppa en masa grönsaker, på torsdag och min sista kväll ska barnen bjudas på grönsakssoppa deluxe med Torbjörns grymt goda hembakade bröd.

Tack till barnen och personalen på Phyllis som har fått mig att känna mig välkommen och som en i familjen här. Tack för att ni har öppnat er, bjudit på er själva och gett mig oförglömliga minnen från Afrika. Jag kommer sakna skratten, sången, musiken. Jag kommer sakna frukosten med Oliver och Torbjörn på morgnarna. Jag har trivts super med dem, med den här härliga duon jag haft som roomies, och jag tror att de volontärer som kommer efter dem får väldigt stora skor att fylla. Jag behåller dem en vecka till för en liten mini semester a la Nairobi/Mount Kenya innan jag flyger hem till Sverige och de återvänder till Phyllis.

Tack för den här tiden.

KRAM JULIA

Busfröet Ruth

Hur är livet i Kenya?

2011-05-19T20:12:00.000+02:00

- Can you name any famous actors?

Tystnaden bryts bara av enstaka obekväma skruvanden på träbänkarna.

- Ehh…. Dolph? yttrar någon med svag, tvehågsen stämma.

- Dolph?! Dolph Lundgren?! utbrister vi förvånat.

- Yes.

Exakt vad Dolph gjort för att förtjäna att nämnas först är för oss ett mysterium men först var han och tämligen ensam likaså.

Det var ett bra tag sedan vi konstaterade att vår och ungarnas filmsmak är totalt väsensskilda. De gillar verkligen de nigerianska häxkonstfilmerna med sina (i vara ögon) mediokra skådespelarinsatser, specialeffekter, kameravinkar och handling. Det är väl en fråga om kultur, men även om vanligt sunt förnuft och kunskap om vad film är och inte är.

I lördags fick de barn som närvarade bland annat lära sig att film är:

• På låtsas.

• Fullt av klipp och trick.

• Seriebilder som visas i snabb följd.

Inledningsvis var lektionen tämligen sparsamt besökt men sådär 20 minuter efter utsatt starttid satt drygt 40 individer bänkade. Störst skrattsalvor drog vår egenkomponerade film på en flaxande Maggie framför utedassen med en inritad bomb som bane. Nästa steg blir att göra en spelfilm med barnen. Manuset är fortfarande i embryostadiet men kommer troligtvis att innehålla familjedrama, zombies eller ensamma brevbärare. En vanlig dag på Phyllis helt enkelt.

“Hur är en vanlig dag där borta?” är för övrigt den frekventaste frågan jag får från släkt och bekanta. Jag önskar att det fanns ett enkelt svar, men det beror för det första på vems liv du menar. I Kenya talar pengar. Som vit placeras du i facket “Har mycket pengar” och det har du, oavsett din situation i Sverige. Barnen vet det. Likaså gatuförsäljarna, polisen och mannen på gatan. Alla vet det och även om du gillar det eller ej kommer det alltid att prägla dina interaktioner med samhället. Pengar öppnar dörrar i ett land där ingenting är gratis men allt går att köpa. Oavsett om du är villig att betala eller ej ges du andra förutsättningar för att du är vit.

Är du Kikuyu, Kisii, Masaii eller tillhör någon av de 40 andra stammarna bemöts du på ett annat sätt. Diskrimineringen är, enligt de kenyaner jag själv talat med, omfattande. Arbetsposter tillsätts stamvis, presidentkandidater från vissa stammar kommer aldrig att ha någon chans. Det är ett splittrat folk i en ung demokrati, se bara på oroligheterna efter valet 2007. Någon har sagt att livet är ett spel. Att leva i Kenya är i så fall att spela ett högrisk hasardspel där reglerna är oklara, orättvisa och inte gäller dig som har rätt kontakter och pengar. Vinsten är stor men få vinner och inte alltid välförtjänt.

Vuxenlivet i Kenya är i lite högre grad än i Sverige en tävling. Det är barnen på Phyllis också väl medvetna om. Utan goda resultat i skolan ser många ingen framtid. Så länge de är kvar på Phyllis är de dock omgivna av en skyddande mur mot denna tävling. Tack vare alla givare och engagerade i Sverige får dessa ungar chansen att vara barn. Det tror jag är viktigt för ett friskt samhälle.

Några tävlingsmoment i vardagen tror vi emellertid är bra för dem. I veckan har vi avslutat Phyllis Flag Competition (flaggtävling). Det vinnande bidraget designades av Michael Kemboi och ska, efter att det sytts upp, följa med oss till Mt. Kenya nästa vecka.

Friidrottstävlingar har de också ställt upp i den gångna veckan. Tretton av barnen på Phyllis Academy gjorde så bra ifrån sig att de blivit uttagna till nästa deltävling i Kipsyenan. Spännande. Mer tävlande ska det också bli. Världshistoriens första LAN på Phyllis går av stapeln på söndag. Ungarna är inte så vana vid datorspel, men "Achtung die kurve" ska de nog klara av. Ladda ner det du också, bjud hem 93 datorsvultna ungar, låt dem dela på tre datorer och du kommer förstå precis hur vi har det här borta.

Torbjörn

Det vinnande flaggförslaget

Phyllis friidrottslag

Friidrott i Kabarak

Picknick!

2011-05-19T12:22:00.000+02:00

Vad är det mysigaste man kan göra en solig söndagsförmiddag? Svaret är picknick. Men att hålla picknick för nästan 100 barn kräver sin lilla förberedelse för att kunna genömforas. Så vad behöver man inför en picknick? Tid, plats, aktivitet och fika.

Efter att ha resonerat om saken kom vi fram till att förmiddagar är det säkraste valet eftersom vi fortfarande befinner oss i regnperioden, om än i slutet av den och eftermiddagarna är därmed lite osäkra. Barnen var inte precis svårövertalade när det kom till att byta ut porridge (förmiddagsgröten) mot picknick med saft och banankaka.

De flesta av barnen hade aldrig varit eller ens hört talas om picknick så det ställdes många nyfikna frågor sedan skylten om söndagens picknick kommit upp. Dagen till ära var alla barnen fint klädda i sina skoluniformer. Söndagskyrkan hölls ovanligt tidigt och ceremonin blev ovanligt kort då barnen var ivriga att trampa iväg.

Då kommer vi till valet av picknickplats. Jag tror inte att någon som varit på Phyllis har missat att besöka våra härliga grannar Wendo och Shaees som gärna bjuder in till en kopp te då och då. De som varit där vet också att hos dem hittar man den mest fantastiska utsikten och stora rymliga ängar att leka på. Med andra ord en perfekt plats för picknick. Såg ganska häftigt ut när ängarna fylldes av ett gulblått gäng på nästan 100 personer.

Med så många barn är risken farligt liten att man skulle drabbas av tristess. Slacklinen spändes upp mellan två träd. Fotbollen rullades fram och brännbollsbanan sattes upp. Aunti Maggie tog dessutom med ett stort gäng på promenad/sightseeing och resterande barn satt och njöt av den fantastiska utsikten.

När barnen lekt sig trötta och hungriga var det dags för fika. Barnen var lite skeptiska till vår banankaka av två anledningar. Den största var att de trodde med stor besvikelse att då vi bakade banankaka skulle de inte få Torbjörns goda hembakta bröd med vår egenkokta morot/ingefära marmelad på söndagsmorgonen. Så var självklart inte fallet, Torbjörn bakade bröd som vanligt i alla fall! Den andra anledningen till en viss skepticism var att de faktiskt hade älskat chokladkakan de fick förra gången. Så varför byta ut den mot något som vi inte visste om de gillar? Men vi insisterade på att det var bra att prova något nytt. Vilket var tur för de tyckte den var jättegod, och en hel del föredrog den till och med framför chokladen.

Att baka 25 banankakor i en halvkass ugn var dock en utmaning. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare bakat någonting som krävt 50 ägg och 60 bananer. Kimani hjälpte mig att röra ihop den gigantiska smeten, och passade samtidigt på att lära sig lite om att baka kakor. Det här med att elda i ugnen och lyckas hålla rätt temperatur visade sig inte riktigt vara min grej, men Sara och Maggie hjälpte glatt till. Till denna fantastiska kaka serverade vi i runda slängor 30 liter saft!

Tiden bara springer iväg här och nu börjar jag med sorg beta av min sista vecka på Phyllis. Hörs snart och för sista gången.

Kram Julia

Auntie Sarah och Maggie

På väg på picknick!

Slackline

Vila

Underhållning i sovsalen

2011-05-11T20:02:00.000+02:00

Hej!

Som ni redan läst är vi nu fem hundar fattigare efter en väldigt tragisk natt. Men barnen på Phyllis sörjde inte länge och nu är vardagen åter igen. Barnen kämpar på med skolarbetet, och i min mening har de väldigt mycket läxor. Jag kan inte minnas att jag i den åldern hade såa mycket hemläxa efter så långa skoldagar.

De mindre barnen har dock lite mer fritid om kvällarna. Så något jag snappat upp från Oliver (som brukar läsa för småtjejerna på kvällen) är att smyga in till tjejernas sovsal efter ugali-måltiden. Där är det alltid fullt liv med spring och skratt. Jag upplever tjejernas sovsal ibland lite som ett lekrum, det är så härlig hjärtlig stämning. I en säng spelas det fia med knuff, i en annan läser de lite äldre för de mindre, i en hörna dansas det, i en spelas det trummor på deras väskor och i en annan sitter ett gäng och putsar sina skor samtidigt som några jagar varandra runt sängarna i full fart. Med andra ord, så är sovsalen en riktigt rolig plats.

Något som har börjat hända när jag kommer in är att det tystnar lite, sen kommer tio flickor fram och drar med mig till en av sängarna och bokstavligt sätter mig ner och ställer sig runt om och beordrar mig att sjunga. Vilket jag såklart gör! Jag minns inte hur det började, men jag har blivit lite som en radio i tjejernas sovsal tror jag. Ibland lyckas jag få dem att sjunga med mig, men oftast sitter de bara i en ring och lyssnar. Jag hinner knappt hämta andan mellan sångerna innan de ropar in nästa beställning! Barnen köar för att välja låt och sen sjunger jag tills jag inte har någon röst kvar, och det brukar vara ganska ungefärligt med när det kommer en aunt och säger att det är dags att släcka ner för kvällen. Jag har nog fått den största fanclub jag någonsin kommer få och barnen undrar när jag ska släppa min egen skiva i Sverige (vilket absolut inte kommer hända). Två av barnen har även bett mig att vara så snäll och komma tillbaka när det är dags för giftermål så att jag kan sjunga på deras bröllop! Jag tar det som en komplimang!

Igår följde jag med Maragia till en internatskola för att betala skolavgiften till en av barnhemmets grannars barnbarn och samtidigt få chansen att träffa henne. Där sprang vi även på några av Phyllis barnen, som mottog oss med oändligt många kramar. Lite hemlängtan hade de och tycker att det känns väldigt långt tills de får komma hem i augusti.

Efteråt bjöd Torbjörn, Oliver och jag ut Maragia och hans vän Mercy på restaurang. Ett av samtalsämnena blev födelsedagar och Maragia berättade att han inte firat en enda födelsedag i hela sitt liv. Så när han gick till toaletten slog vi tre ihop våra kloka muzungohuvuden och bestämde att vi skulle fira den idag, rätt dag eller ej. Så jag smög iväg och beställde tårta. När vi ätit färdigt släcktes salen ner och in kommer tre skönsjungande servitriser med tårta och ljus till en förvånad men lycklig Maragia!

Vi hörs! Kram Julia

Inte helt ofarligt!

2011-05-10T19:35:00.000+02:00

Jag vet inte hur länge ni har följt bloggen, men om ni läser lite längre ner på denna olivgröna sida (sammanträffande? Yes!), så kan ni läsa med era nyfikna ögon att jag rekommenderade att hålla er undan från före detta gravida hundar. Nu kan ni komma fram ur ert utrymme under trappan. Denna gravida hund + ungar + två onämnda hundar har lämnat detta jordeliv. Anledningen var att en mindre hund med diagnosen rabies började tugga på vår lilla hundkoloni en natt. Hundarna fick tas bort och numera bor de i himmeln. Jag tycker att det var fruktansvärt och ingen av oss med svensk bakgrund (även en del med kenyansk) sov något vidare den natten. Allt detta får lov att skrivas in i dokumentet T.I.A i mappen Phyllis Memorial. Men vi hedrar iallafall hund kolonin med att trycka upp en bild av valpen Oliver (inte jag) som tuggar (eller äter) på en redan avliden fågel. Nästa vecka får vi nya.

Kenya bjuder helt klart på mer (för skåningar och göteborgare) ovanliga sjukdomar. Innan mitt och Torbjörns planerade lämningsdatum ska jag försöka publicera en lista av sjukdomar vi har exponerats för på den kenyanska landsbygden. Håll till godo.

Över till roligare nyheter! För alla biblioteksentusiaster där ute (hallå!?) så har nu snickrandet börjat. Skelettet av vad som kommer vara en vägg inom den närmare tiden är färdigt och ser najs ut. Alla böcker är katalogiserade och fint inskrivna i gröna "välkomna till mellanstadiet" skolblock, senare hamnar de i datorn. Lånekorten är klara och ligger just nu framför mig utskrivna med en tveksam svartvit skrivare. De ska senare idag plastas in och signeras av varje individ som har slagit läger på Phyllis mellan åldersgrupp första klass till sista klass. På fredag ska vi iväg till ett lokalt snickeri, i skala mindre, och beställa sprillans nya bokhyllor. Färg (vit) till väggen köps in nästa vecka och planscher av typen "Birds in Kenya" eller " World in colors" hamnar också i kundvagnen vid detta tillfälle. Gai! Jag hoppas att det funkar. Biblioteket innehåller lysande titlar som "How to kill a mockingbird", "Twilight" (sa jag lysande?), ett antal Narnia böcker och idag ska vi fiska upp alla Harry Potter böckerna som borde ha emigrerat från den djupa sjön Nairobi. Vi fiskar efter fler fångster...

Vi hoppas på en liten invigning om kanske två veckor.

Sen kan jag avslöja (inte så exklusivt eftersom det hamnade på vår egen blogg förra veckan) att jag har ett annat, för mig, en liten och smal (hmm, okej stor och tjock) konst elev från den lilla byn Torna Hällestad, stort projekt på gång. Men med risk för ett misslyckande så säger jag bara att jag försöker få till ett möte med Kampi Ya Moto och Sun and Shield skolorna. Önska mig lycka till!

Dessutom till helgen så ska vi ha en filmlektion + att vi ska på en mindre pic-nic med alla ungar. Banankaka och saft kommer finnas på dagens meny, kom vetja!

Kram Oliver

Summering av påsklovet

2011-05-05T16:11:00.001+02:00

I tisdags tystnade Phyllis. Fast riktigt tyst blir det aldrig. Inte ens på natten när barnen sover, för då spelar syrsorna i mörkret och hundarna skäller och morrar åt nattens vålnader. Skillnaden mot samma tid föregående vecka var dock slående. Barnen lunkade tillbaka till skolan, Jacinta flög tillbaka till Sverige och gymnasiebarnen återvände till internatlivet på sina olika skolor. Kvar står vi och funderar över vad som hänt och hur fyra veckors lov kunde gå så fort.

Påsklovsveckorna i siffror:

8 getter

450 chapatis

18 fotbollsmatcher

1 stor pokal

2 tropiska ösregn

4 besök med ungarna i Kampi Ya Moto

83 limpor bröd

10 kg apelsinmarmelad

Påsklovet har varit härligt på så många sätt. Alla aktiviteter: pingis i biblioteket, högläsning i skuggan av träden, dramatiken på fotbollsplanen, utdelning av kläder, fester, påskpyssel, utflykter... Alla samtal: Om Sverige, universitetsstudier, drömmar, vikten av att aldrig ge upp. Givetvis har inte allting varit solsken. Barnen har vinnarskallar stora som luftballonger och ett dåligt resultat i ligamatchen kunde innebära timmar av sura blickar, gnäll om ojämna lag och hot om att sluta spela. Det sistnämnda hotet vittnar kanske mer om någon slags självpennalism utlöst av besvikelsen över sin egen prestation än om en tendens att ge upp så fort någonting går emot dem. Men vi har tagit det på allvar. Många timmar har gått åt till att diskutera varför man ska fortsatta kämpa även om motståndaren kan verka överlägsen till en början. Hoppas den lärdomen stannar hos dem livet ut.

Jacintas sista kväll bjöd på chapatis, get, ris, talangjakt, chokladbollar och en storslagen prisceremoni. Alla dispyter under ligans gång var glömda och även treorna (Memorial United) firades kungligt. Vinnarna (Mugutupu Cheetahs) förärades en stor pokal utöver fotbollsdvd:erna och chokladbollarna som alla fick. Därefter följde en talangjakt där vi bjöds på munspelskonsert, sketcher och dans. Efterfesten varade in till småtimmarna.

Den absoluta höjdpunkten för min egen del inträffade på väg hem från basketutflykten till Kabarak (läs mer om den i inlägget nedan). Ungarna är normalt ganska fåordiga när det kommer till att tacka, men medan vi vandrade på lerstigarna i eftermiddagssolen fick jag plötsligt höra att det här påsklovet var det bästa de någonsin haft. Brödet, marmeladen, chokladkakorna, utflykterna, festerna och fotbollen. Allting lovordades, ingenting glömdes bort. Det var förlösande sköljas över av denna våg av tacksamhet. Ger en större mening åt ens tillvaro här. Rentav den enda meningen.

Med påsklovets slut känns det som något nytt tar sin början. Början på slutet kanske? Plötsligt har vi tid att sortera böcker i biblioteket igen och i morse påbörjades bygget av skiljeväggarna. På lördag ska det delas ut bibliotekskort och om elen dyker upp någon dag går det kanske till och med att fixa ett elektroniskt lager och lånesystem. Vi tvättar våra händer och tar sikte mot nya mål.

Torbjörn

Det vinnande laget (Mugutupu Cheetahs) inför den sista dagens matcher

Inte ens naturens krafter stoppar fotbollen på Phyllis

Chapati-stekning en masse

Susan och Joel innan de lämnar Phyllis för nästa termin på gymnasiet

Basket med tjejerna

2011-05-05T09:23:00.000+02:00

Då var påsklovet på Phyllis slut för den här gången. Men det är underbart att höra att de verkar haft ett oförglömligt lov, med en massa roliga utflykter och matupplevelser. Igår började alla på Phyllis skolan och idag lämnade de sista high school barnen oss. Nya barn har anlänt (internateleverna som går på Phyllis Memorial Academy), och jag kämpar på med namnen fortfarande.

Jag känner mig otroligt glad som hade turen att komma hit just på lovet. Dels för att jag fått träffa alla high school elever som går på internat i en annan by och dels för att barnen haft så mycket fritid som vi fått möjligheten att fylla med en massa kul! Som en sista aktivitet innan skolan och vardagen började igen tog jag, Torbjörn och Oliver med oss några av de äldre tjejerna till Kabarak och spelade basket. Killarna hade dagen innan varit på en liten tur i Kampi Ya Moto och tittat på fotboll.

Efter att ha varit i Kenya i tre veckor, har jag nu förstått vad alla menade med att det här med att ha bråttom eller passa tider inte riktigt fungerar som det gör hemma. Till sist hade i alla fall alla tjejerna fått lunch i magen, klätt upp sig lite, samlat ihop sig och vi var redo att promenera iväg. Flickorna tyckte det var i längsta laget att gå, och hade hellre åkt matatu. Men vi envisades med att det var skönt att gå. Det var en trevlig promenad, med mycket tjejsnack och sång längs med vägen. Vi hördes nog ganska lång väg där vi kom gående. Jag vet inte vad som uppskattades mest, läsken, kakorna eller basketmatcherna? Hur som helst blev det en riktigt bra utflykt, och tjejerna verkade nöjda. Trots den "långa" promenaden.

Kram Julia

En nöjd Maria vilar ut efter lite basketspelande

Menengai!

2011-04-28T14:58:00.000+02:00

Hej Hej!

Återigen har vi lyckats klämma in oss i en redan välpackad matatu som i överskridande fart tagit oss in till Nakuru, slagit oss ner här på Petmary intrenetcafé och gjort oss redo för att leverera en volontärberättelse som förändrar Sverige (eller var du nu befinner dig) till Kenya. Iallafall ska vi återigen försöka.

Om kommunikationen inte är bristfällig mellan oss volontärer så föll det på min lott att berätta om vår utflykt till Menengai Crater och Rift Valley Sport Club. Men innan jag skräddar ut orden om ett stup på fyra hundra meter utan stängsel (alla lever). Så meddelar jag att Phyllis Memorial Childrens Home expanderar, iallafall i antal. Det har anlänt en ny familjemedlem med det fräna namnet William Obama (gissar att hans framtida drömyrke är inom de mer publika yrkesgrupperna). Grabben är 3 år och är hämtad från Pastor Wekesas Gatubarnshem i Nakuru. För att förklara honom snabbt är han en liten oblyg, mulatfärgad, tjock cooling, som behärskar swahili till tusen och engelska till noll. Och tack vare mig, Torbjörn och Julia har han också fatt beskåda sina livs första Mzungus (Vita, Whites, Blancos).

Obama

Nu till Menengai Crater. För att läsa fakta kan ni spana in det här:http://en.wikipedia.org/wiki/Menengai_Crater. Det var alltså i tisdags som vi tvingade alla barnen att stiga upp klockan 06.00. Vi tvingade oss själva också vilket är lättare för vissa och svårare för andra. Vi bjöd på chai te och Torbjörns bakade bröd, tillägas bör att brödet har nått en oväntad popularitet, och på sina håll börjar det önskas för privata limpor istället för den tjocka (då menar jag tjock) skiva som nu delas ut. Vårt argument till ett tidigt vaknande var bussens planerande upphämtning kl 07.00, den anlände istället, föga oväntat, kl 09.00. Men ingen hängde läpp för det. Nästa uppgift var att klämma in hundra personer (barn + vuxna) i bussen som var designad för att ta det halva. Ingen hängde läpp för det heller. Iväg vi for. Det måste erkännas att under resans gång så blir det inte många meningsutbyten med barnen. Därför att de flesta försöker med olika avancerade tekniker placera sitt huvud så fördelsaktigt som möjligt. Allt för att se tåget som rullar fram söligare än vad du och jag går, eller kyrkogården som lyckats med konsten att hålla tre begravningar samtidigt. Här fick vi ett meningsutbyte. Uncle Uncle! look a train! look a funeral!

45 minuter efter påstigning var det dags för avstigning. Nu var det hög tid att stega de tre km vi hade framför oss upp till den högsta klippan för att spana in utsikten över kratern. Vi började vår stigning med att vandra upp längs en väg som jag är tacksam för att bussen inte valde att köra upp för. Vilket jag tror att vår modiga (dumdristiga) busschaufför (... det e en man med glatt humor) planerat att göra. Om så blivit fallet är jag övertygad om att mitt blogginlägg för två veckor sen skulle blivit mitt sista. Så är nu inte fallet. Upp gick vi, jag tog tag i två flickors händer som i sin tur tog tag i två händer till och sen släppade jag dem de tre km som krävdes. Uncle! can't we rest. I wan't to rest here. Vila fick de göra när vi var framme. Och fram kom vi, och här får bilderna tala. Det är inte lätt att vara poetisk.

Det var alltså fyra hundra meter ner.

Men dagen tog inte slut där. Nu var det dags för lunch, och ingen githeri (majs och bönröra). Utan efter att ha tryck in alla på samma plats i bussen begav vi oss till ett av Nakurus finare hotell

Rift Valley Sports Club for en lunch bestående av två korvar och pommes (det var najs) och när väl maten hade lagt sig till vila i våra, äntligen, mätta magar så var det dags för lek, praise the lord. Några av barnen begav sig ner i poolen och några begav sig för att spela fotboll (på gräs, praise the lord igen) men överlägset flest begav sig till lekplatsen. Det fanns gungor, ruschbanor, en sittkarusell (eller liknande) och andra helt klart lyckade lekställningar. Kan det vara en idé for framtida Phyllis? Poolen var också omåttligt populär. I slutet fick vi som var färdigbadade helt enkelt tvinga, med en utstuderad övertalningsteknik om film på Phyllis senare på kvällen, upp de envisa ungar som inte ville sluta simma trots det kalla (trodde aldrig jag skulle tycka det) regnet.

Det fick innebära slutet för utflykten, och därmed också för er.

Men jag ger er lite mer: material till byggandet i biblioteket har anlänt. Och byggandet är nu på branten till att börja. Nästa gång ska jag försöka dela med mig av lite bilder och en planritning.

Kram Oliver Mugutupu

Ps. Fotbollsresultaten har vi glömt kvar på Phyllis men vi kan kort konstatera att mitt lag Mugutupu Cheetash Fc leder med sex poäng och det är fyra matcher kvar att spela.

Påskfirande

2011-04-28T14:29:00.001+02:00

Ganska precis två veckor har gått sedan jag anlände till Phyllis. Bokstavligt talat, var det som att somna i en värld och vakna upp i en helt ny. Livet har på Phyllis är så olikt allt jag någonsin känt till. Vilket gör det till en underbart spännande utmaning!

Barnen har påsklov, det händer grejer hela tiden och tiden bara rinner iväg. De här veckorna har gått väldigt fort, för varje dag som går så känns Phyllis mer och mer som ett "Home away from home". Jag har även upptäckt, att konsten att lära mig många namn på samma gång absolut inte är min starka sida! Men jag kämpar på, med hjälp från Torbjörn och Oliver (som för övrigt faktiskt kan alla namn, mycket imponerande tycker jag) och en del tillrättavisningar från barnen så ska det nog gå bra till slut.

Helgen som gått har vi firat påsk här på Phyllis! Till långfredagens ära hölls en stor fest. Men att hålla fest för så många människor kräver en del förberedelse. I torsdags stekte personalen & Torbjörn chapati in på långa natten! Vi bakade tre massiva kladdkakor, och till dem skulle det bjudas på fruktkompott. Vilket blev ett litet projekt i sig då det visade sig vara svårt att hitta frukt i Kampi Ya Moto på långfredagen. Men resultatet blev hur bra som helst.

Julia längst fram till höger tillsammans med två besökare

Påskfirande barn

Vi hade turen att ha besök av popcorn experten Evelina (före detta volontär på kort besök under ett par dagar), som tillsammans med Torbjörn poppade fler popcorn än jag sett under hela min livstid tror jag! Några av getterna slaktades på morgonkvisten, och det blev en riktig festmåltid. Evelina gjorde en eldshow med brinnande klot för barnen, och Oliver var DJ tillsammans med några av barnen. Det dansades i flera timmar! Jag måste säga, att påsken utan tvekan är roligare att fira i Kenya än i Sverige.

Besökaren Evelina är nöjd med resultatet

Vi tyckte dock att vi borde introducera barnen för lite Svensk påsktradition. Så vad skulle väl passa bättre än att leta påskägg (läs godispåsar) runt barnhemmet. Vi delade upp dem i små grupper, och de tyckte det var jätteroligt. Även den sista gruppen som tvingades leta i ösregn gjorde det med humöret på topp! Efter godisletandet var det dags for äggmålning. Äggen hade vi varit flitiga och stigit upp tidigt för att blåsa ur på morgonen, sa att barnen kunde få lite äggröra till söndagsfrukosten. Äggen blev riktigt fina, om än inte så långlivade. Barnen tyckte inte att det var så roligt att bara ha dem liggande som dekoration. Så ungefär en timme efter avslutad målning kunde vi beundra äggen innan alla låg krossade lite här och var. Två ägg lyckades vi rädda genom att hänga upp dem i taket. Det var Paul som så fint hade målat den Svenska och Kenyanska flaggan. Nu njuter vi av barnens sista påsklovsvecka innan det är dags för vardag på Phyllis igen.

Till vänster syns Peter som glatt målar sitt ägg och på bilden till höger syns hans tvillingbror Simon tillsammans med några av de målade äggen

Hörs snart!

Julia

Schackklubb och brunnborrning!

2011-04-19T16:48:00.000+02:00

I schack gäller att varje bonde är en potentiell dam och på Phyllis håller detta devis kanske tydligare än någon annanstans. Varje barn får möjlighet att gå i skolan, tillgång till mat och en varm famn när livet är surt. Bara detta är helt fantastiskt när man begrundar alternativet; ett liv på gatan, med allt vad det innebär. Liknelsen stannar dock inte här. Vartenda barn jag pratar med här, likt bonden som drömmer om att bli dam, högflygande planer for sin framtid. Infrias dessa kommer Phyllis alumner inte bestå av annat än piloter, läkare och ingenjörer. Det är en smått orealistisk men samtidigt hisnande och tilltalande tanke som skvallrar om livets möjligheter och nycker.

I och med schackklubbens uppstart för några veckor sedan får kidsen också möjlighet att prova på schack. Lektionerna håller vi i biblioteket, som nu rensats från höbalar, men som helt saknar belysning (transformatorn kommer "snart"). Istället spelas det i skenet från stearinljus, en passande inramning for ett spel med tusenårig historia. Efter en kaosartad inledande lektion (där vi försökte förklara samtliga regler på en gång) har vi brutit ned undervisningen i steg där vi introducerar en ny pjäs vid varje tillfälle. Igår gjorde tornen entré och snart är det dags för huvudpersonen själv, kungen. Om någon unge beslutar sig för att sikta på Grand-Master-titeln innan vi ger oss av kan jag lämna Phyllis utan ånger.

För en vecka sedan anlände Jacinta, barnhemmets grundare, och hon är sannerligen ett knippe ren energi (en foton med andra ord). Det dröjde inte mer än några dagar innan hon fick hit en man att prospekterade efter vatten och han förde bara goda nyheter med sig.

Vatten finns på 200 meters djup (han tar inte ansvar för eventuella balrogar som också befinner sig på detta djup).
De kan börja borra på avbetalning.
De kan börja "snart".

Nu saknas alltså bara lite pengar och det problemet, kära läsare, överlämnar jag åt er tillsvidare.

Till helgen är det påsk och förutom påskfest med getslakt, chokladkaka och chapatis i massor tänkte vi bjuda på påskpyssel, äggletning och efter helgen spenderas resten av Thereses insamlade pengar på en bussresa för barnen till Menengai Crater med lunchpaus och bad i en resort på vägen. Tack Therese och alla hennes vänner som donerade pengar till detta.

I övrigt fortsätter livet som vanligt här borta, eller ja, några av oss åker på en 2-dagars Masai Mara safari, men det hör val till vanligheterna här borta? PFL-resultat (Phyllis fotball league), tabeller och lite bilder följer. Allt gott i världen önskas er.

Torbjörn

MCFC - PC 1-1
PC - MUtd 3-5
MCFC - MUtd 3 -1
MCFC - PC 3-0

Tabell: lag #matcher #mål #poäng
MCFC 5 11 10
PC 5 11 5
MUtd 4 10 4

Plockepin med Oliver, Evelina (fd volontar på besök), Ruth, Rachel och en väldigt trött Johnny.

Ena fotbollsmålet pryds nu av ett nät, som Julia hade med sig.

Fotbollsturnering

Byggnads lov!

2011-04-14T15:30:00.000+02:00

Okej, jag har förstått att ni har läst Torbjörns blogginlägg och blivit grymt imponerade. Med all rätt. Men se mig inte som latmasken i duon (eller?). Forskning har resulterat i att jag behöver inte springa för att trimma (tappa kilon) min kropp. Efter min första vägning kan vi konstatera att jag tappat i genomsnitt 1,2 kilo i veckan(!?) vilket skulle lämna mig med en viktminskning på 19.2 kilon när det väl är dags att trampa vidare mot Uganda i Juni. Aftonbladet läser ni?

Men idag ska det inte handla om bantningstips (ugali!) eller sportreferat. Utan det ska handla om det senaste projekt som vi har åtagit oss. Biblioteket.

För att förklara läget! Vi har alltså ett ganska stort rum, uppskattningsvis 30 kvm. Vi har två bokhyllor, en av dem packad med pennor, papper och ritblock, för ”the creative side in you”. Och den andra med böcker. Allt huller om buller. Det finns ett 20 tal bänkar och bord som man kan läsa och rita (mest rita) vid. Ännu låter det ju inte så illa. Svårt att argumentera att min gamla skolas bibliotek var så mycket bättre (okej, grovt överdrivet, Anette du är en hejdundrans bibliotekarie!). Tyvärr, så har också biblan blivit förvaringsrum till kossornas mat. Torbjörn och jag har uttryckt oss och sagt att där tycker vi inte det ska vara, Auntie Jacinta likaså (ja, hon kom ner härom dagen). Så nu väntar vi tålmodigt på att det ska komma någon, vagt förklarat som en man med en traktor, och plocka upp kossornas mat och föra det till, ja, kossorna.

Så nu när ni vet det, kanske ni vill veta vad åtgärderna är? Okej, det ska ni få. Planen ser ut så här!

1. Dokumentera alla böcker, kladda in dom på ett excel-dokument och sortera dem efter författare (självklart) i grupperna Fiction, Non-Fiction och Childrens books. Problemet har varit att vissa saknar författare. Bible, Author: God?

2. Bygg in böckerna så de inte riskerar att smyga sig ner i en ficka som sen smyger ut ur biblioteket och som sist försvinner för att aldrig ses igen.

3. Ge varje barn sitt personliga lånekort. Proceduren är enkel. EN bok mot deras lånekort samt ett noggrant dokumenterande av vem som lånar vad, och ett hänsynslöst jagande om boken saknas. Regelverk kommer planeras senare av en noggrant tillsatt styrelse (jag och Torbjörn! några invändningar? bra).

4. Inreda rummet så det funkar rent funktionellt. Det ska finnas, mycket plats for att läsa, plats för att rita, plats för ett antal datorer (ja, dom är på väg, slowly), samt en liten lekhörna, förslagsvis pingis.

Om ni har fler punkter som ni tycker borde vara med, lämna gärna en kommentar.

Vi räknar med att det ska vara klart i mitten av maj. Skollov och bygggubbar och gummor(?) kommer försena arbetet.

Hmmm

Okej, jag har lite svårt att sluta här, så ni får de senaste sportreferaten (jag vet att det egentligen skulle exkluderas) från PFL = Phyllis Football League.

Phyllis City FC - Mguutupu Cheetash FC (mitt lag) 5 - 1
Memorial United (Torbjorns lag) - Phyllis City FC 2 - 2
Mguutupu Cheetash FC - Memorial United 3 - 2

Kramar Oliver Hjort

PS. Pernilla, Torbjörn hälsar att han kommer spana intensivt efter Paul Tergat. Och jag hälsar att vi hälsar Agnes.

Ny volontär på väg ner! Välkommen Julia

2011-04-12T09:27:00.000+02:00

På torsdag den 14:e april bär det av mot ett stort äventyr. Jag är jätte nervös, men längtar samtidigt så otroligt mycket efter att äntligen få komma ner och uppleva det som alla tidigare volontärer pratar så varmt om. Ju mer jag hör dem berätta, ju fler bilder jag ser och ju mer jag läser bloggen desto mer taggad känner jag mig! Äntligen är det min tur. Jag är förväntansfull och känner mig så himla lycklig över möjligheten att få lära känna den här stora familjen.

Jag heter Julia, är 21 år och bor i Malmö sedan två år tillbaka. Jag arbetar som undersköterska på en korttidsenhet i Lund. Tycker det är svårt att beskriva mig själv, men jag skulle vilja säga att jag är en spontan tjej, har alltid tio bollar i luften och kan inte sitta still. Runt mig är det aldrig tyst, jag älskar att prata och när jag inte gör det så sjunger jag. Jag hoppas att jag kommer sprida så mycket skratt och glädje och sång på Phyllis som jag bara kan!

Hörs snart igen.
Hälsningar Julia

En joggingtur förlänger livet

2011-04-08T15:59:00.000+02:00

Om det är en sak som verkligen får befolkningen kring barnhemmet att dra på smilbanden så är det mina joggingrundor i barnhemmets närområde. De inträffar inte så ofta som jag önskade och inte heller särskilt regelbundet. Men då och då, när jag känner att fotbollsmatchen var lite för avslagen, eller att det kliar i benen på morgonkvisten ger jag mig ut på de dammiga, ojämna vägarna. Där ute möter man alltid människor på vag någonstans. Var alla människor kommer ifrån har jag fortfarande inte förstått. Barnhemmet ligger trots allt en ganska bra bit ut på landsbygden. Men oavsett om man ger sig ut på morgonkvisten eller eftermiddagen träffar man på barn i uniform på väg till eller från skolan, alkoholiserade (ofta äldre) män och kvinnor som väldigt gärna vill skaka hand med en, herdar som vallar sina kohjordar och gumman med den kutiga ryggen och det tandlösa leendet som bär en stor säck ris på ryggen men ändå ler och hälsar så glatt.

Många tycker att det är obeskrivligt lustigt att se en vit man komma springande. De ler lite snett och undrar i sitt stilla sinne varför i all världen någon skulle få för sig att fördriva sin tid med att springa när man istället kan gå, eller bara sitta på en stol och betrakta fåglarna i träden. Speciellt de lite mindre barnen blir helt till sig när jag springer förbi och många frågar, av någon anledning, om jag kan dansa. Det gör jag så gärna och barnen skrattar så att de kiknar. Om det är med mig eller åt mig är oklart och egentligen inte särskilt viktigt. Lite skratt bjuder jag gärna på.

I lördagsmorse lämnade Therese oss och även om själva flykten skedde ganska tyst och diskret var det desto ljudligare på discot och restaurangen kvällen innan. Förväntningarna var höga och sammanfattas bäst av Johns fråga/påstående om att fredagen skulle bli den bästa kvällen i deras liv. På menyn stod thailändsk kycklinggryta med ris och en kladdig banan- och chokladmuffin. Efter ett missförstånd friterades dock kycklingen i rikliga mängder majsolja innan den stoppades i grytan, så en mer korrekt menybeskrivning vore thailändsk kycklinggryta med ris, KFC style. Ett vinnande koncept om du frågar barnen, men vad jag har hört hade det varit ännu mer populärt om vi uteslutit grytdelen.

Discot var förvånansvärt likt ett svenskt högstadiedisco, men med ombytta könsroller. De coolaste killarna är de som dansar mest medan tjejerna och de andra killarna för en mer tillbakadragen tillvaro i rummets utkanter. Överlag dansades det dock betydligt mer (och bättre) än vad mina minnesbilder från mellanstadiediscon förmedlar.

Det är så mycket som händer här som jag inte hinner eller har plats att ta upp. Duschbyggen, schackklubbar, fotbollsturneringar och sjukhusbesök. Brödbak, födelsedagar, bokkatalogiseringar och utflykter. Här kommer avslutningsvis lite bilder i alla fall, sa får ni själva försöka fantisera ihop hur tillvaron här borta ser ut. Era fantasier ligger nog inte alltför långt ifrån verkligheten.

Torbjörn

Snabbt och spretigt! Pata pata time.

2011-04-01T12:10:00.000+02:00

Koncist!

Okej, det här blir ett snabbt och kort inlägg och jag vet inte om jag kommer hinna hämta andan, alla förberedelser inför fredag (Pata Pata time) tar, eeeehhhh... tid!

Som sagt kalas på fredag, det blir restaurang och disco, och om jag inte missförstår dem helt så älskar de disco. Så då får jag väl chansen att visa upp några av mina mer avancerade dancemoves. För mitt recept till framgång är att bjuda på mig själv, vilket jag tycker att jag gjort. Jag är ju här för att sprida skratt. Grymt bra jag mår när jag kan spridda några skratt. Lättaste metoden är tveklöst att prata pojk- flickväns snack och gärna så att alla hör. Det är bara att slå sig ner med någon och föreslå att dom borde vara ihop med den där borta eller den där borta. Då spricker en hel matsal upp i breda vita (inte alltid) leenden och fnitter, sweeeet. Men det har också gett mig stämpeln som Unclen med Bad manors, men man ska inte sky några medel. Sen älskar alla kenyaner att se en Muzungo dansa eller så mycket som att guppa lite på huvudet till de lokala beatsen. "Oooh, you like the music" och ett big smile. Därför dansar jag i tid och otid, allt för det värdefulla leendet. Sen brukar vi med hjälp av allehanda redskap (mest skedar) skapa vår egna lokala musik, matkömusik kan vi kalla den. En helt ny genre.

Det härliga med skratten och leenden är de bryter ner världarna emellan oss. För världarna är stora. Det gör att alla vågar berätta om sig själva och om jag bjuder på mig själv så bjuder de på sig själv. Och visst tycker barnen att man är crazy och mad, och det hjälper inte med ett mer och mer vildvuxet skägg plus ett hår "like a girl", men äsch jag e gärna crazy med den belöningen.

Belöningen = det är därför jag e här.

Kram

Ps. E det något som e crazy så e det före detta gravida hundar, akta er för dem.

En hyllning till personalen!

2011-04-01T12:01:00.000+02:00

Hej alla läsare!

Min första vecka på Phyllis kändes som en evighet, det var otroligt många intryck och känslor. Jag tittade tillbaka i min dagbok och där har jag skrivit att jag inte förstår att jag ska vara på Phyllis så länge som 5 veckor. Tänk de som är här i åtta veckor eller längre, det är ju sjukt lång tid!! Så kände jag första veckan men den känslan gick snart över. Redan efter två veckor kände jag lite panik över att tiden gick så snabbt. Nu har jag snart varit här i fem veckor och det känns så overkligt. Är det verkligen dags att lämna allt det här? Nej jag är inte redo! Jag har precis fått koll på livet här, tror jag! Jag börjar komma dessa härliga människor in på livet. Jag som kände att jag hade en evighet framfor mig sitter alltså och undrar vad all tid tog vägen.

Men tiden går väldigt fort när man har roligt! Det är bara att inse att jag har varit med om fantastiska upplevelser och när man mår bra så springer tiden iväg. Hemma i Sverige har jag en liten men go familj (som jag saknar) som jag spenderar fritid och högtider med. Det är trevligt men det är sällan som vi lyckas träffas allihopa vilket gör att det ofta blir en mycket liten skara. Ibland kan jag sakna att ha en stor bullrig familj. Men nu har jag en! En familj på over 100 medlemmar! Det känns fantastiskt att ha en sån stor skara människor att tänka på när man kommer hem till vardagen i Sverige. Jag kommer inte lova barnen och personalen här att jag kommer tillbaka, det vore orätt om jag faktiskt inte lyckas med det men jag vill verkligen besöka Phyllis igen. Det kommer att vara ett mål.

Jag kommer verkligen att sakna att bli kallad "aunt Theresa", det är min titel i den stora Phyllisfamiljen. Det är underbart att höra barnen ropa på mig med uppspelta röster när vi spelar fotboll eller basket. Problemet är bara att alla ropar, även de från motståndarlaget, vilket har gjort att det har blivit många felpassar! Jag får väl be mina goa elever i Sverige att börja kalla mig for "aunt Theresa" om jag saknar det för mycket.

Mitt sista blogginlägg måste bara innehålla en hyllning till den underbara skara människor som tar hand om "juvelerna" på Phyllis. Jag är förtrollad av deras energi, glädje och humor. Jag kommer att sakna Maurice ständiga leende och hans kramar. Jag kommer sakna att höra damerna saga "uj,uj,uj" när Oliver busar med dem. Jag kommer att sakna Maragia väldigt mycket, han har blivit en god vän. Jag önskar att fler kunde se hans lycka när han får lyssna på ABBA i min Ipod. Chiquitita är favoriten, och den nynnas frekvent. Dessa ambitiösa människor lever med barnen och de har bara ledigt varannan helg. De är, som många andra volontärer har beskrivit dem, "SUPERHJäLTAR".

Sittandes från vänster: James, Maragia, Sammy och Maggie
Ståendes från vänster: Sarah, Ruth och Maurice

Rachel

Några andra som bör få dagens ros varje dag är "grabbarna grus": Oliver och Torbjörn. De är två killar som gör ett fantastiskt jobb med barnen och underhåller personalen med deras humor och härliga personlighet. Vi har haft det väldigt roligt ihop och jag kommer verkligen att sakna dem. Jag kommer att sakna Olivers galna upptag och sångstunder, men det känns helt ok att slippa städa upp efter honom som en riktig hönsmamma! Jag kommer helt klart att sakna Torbjörns nybakta bröd varje morgon, vem ska nu baka bröd till mig!!! Har varit skönt att ha lugna Torbjörn vid min sida när jag av någon anledning fått fnatt över Kenyas ineffektiva samhälle (har varit och handlat allt till festen idag och då har jag haft stor användning av terapeuten Torbjörn). Kommer inte sakna hans utlägg om fysik och matematik för de får mig alltid att känna mig så osmart. Hallå, det är ju jag som ska vara matteläraren här!

Det är bara två dagar kvar till festen och det pirrar i magen vid tanken av hur barnen kommer att reagera. Vi har som jag skrev tidigare varit och handlat i Nakuru idag och det har tagit betydligt längre tid än vad jag trodde. Men nu sitter äntligen Maragia i en välfylld (massor med mat) matatu på väg till Phyllis. Tyvärr saknar vi alla kycklingar! Blir inte direkt någon "Chicken butcher party" om vi inte bjuder på kyckling! I panik har Maragia ringt en gammal vän som har en vän... och förhoppningsvis kommer vi att kunna hämta ca 30 kycklingar (slaktade) imorgon (torsdag) eftermiddag.

Efter den goa middagen, som kommer att serveras till barnen och personalen, så blir det disco! Barnen kommer att bli överlyckliga när vi kommer hem till Phyllis med ett helt nytt ljudsystem som vi har köpt idag. Tack vare en värdefull sponsor kommer vi dansa hela kvällen lång. Jag tror det kommer att bli en underbar fest som barnen sent kommer att glömma. Jag tror i alla fall att det kommer att bli ett minne för livet för mig.

Det är med stor stolthet och glädje som jag ser tillbaka på min tid på Phyllis. Jag är så glad att jag åkte hit! Men det är med stor ledsamhet som jag lämnar dessa fina barn och vuxna.

Tack till alla mina vänner och till de barn och föräldrar som har hjälpt till att skänka pengar. Tack vare er så har barnen fått åka och simma och tack vare er så kommer vi att ha en fantastisk fest på fredag.

Kwa heri (hej då!)